SÖK
MENY
Nej tack till socialisering!
Näringsminister Fredrik Karlströms (MSÅ) argument kring det förträffliga i att landskapsregeringens fastighetsbolag konkurrerar med privata företag på den öppna marknaden faller platt. I näringsministerns argumentation finns starka kopplingar till det som benämns socialisering. Socialisering är enligt Nationalencyklopedin när privat egendom överförs till statlig eller offentlig ägo. Ett sådant förfarande snedvrider konkurrensen på marknaden och ger förutsättningar som ett privat företag inte är i närheten av. När det offentliga går in och direkt påverkar fungerande marknader som Ålands landskapsregering nu gjort, skickar det samtidigt ut oroväckande signaler om det principlösa förhållningssätt som tycks råda kring vad som ska ingå i den offentliga kärnverksamheten. Att helt oblygt köpa två industrifastigheter i centralorten Mariehamn som bägge har ett nyttjandeändamål på fungerande marknader är ett slag i ansiktet på hela det åländska företagarfältet.
Tror landskapsregeringen att det råder brist på lagerlokaler? Det är bara att titta på vad som nyligen byggts eller är under byggnation och motivet från landskapsregeringen ter sig högst märkligt. När det gäller Chipstersfastigheten befinner sig även den verksamheten på en välfungerande marknad. Att hänvisa till att allt sker på affärsmässiga villkor är rent trams. Om allt sker på affärsmässiga grunder är det helt onödigt att det offentliga går in och stöder, då fungerar allt ändå. Genom sin socialiseringsdrive försätter landskapsregeringen alla konkurrerande företag i en utmanande sits, men målar samtidigt in sig själva i ett hörn, då det garanterat finns en hel del företagare på Åland som gärna skulle sälja sin fastighet dyrt till landskapsregeringen och i gengäld hyra den i nyrenoverat skick.
Landskapsregeringens näringspolitik bör bedrivas så att den träffar brett och stärker den åländska konkurrenskraften rent generellt. El, vatten, avlopp är infrastrukturella exempel på utmanande områden som försvårar den åländska tillväxten och kräver politisk handlingskraft, likaså skattegränsproblematiken. Likaså en aktiv skattepolitik och arbetslinje som stimulerar till arbete och företagande. Konkurrensutsättning av verksamheter är ett annat bra sätt att stimulera till företagande samtidigt som den offentliga ekonomin förbättras. Med tanke på hur lr agerar kring inköp av industrifastigheter förstår jag att konkurrensutsättningar och driftsprivatiseringar inte är något som står högt på den politiska agenda, men behovet finns likväl.
De senaste årens märkliga satsningar från landskapsägda riskbolag inger inget förtroende. Turerna är så otransparenta, ägarstyrningen så svag, svaren så få och miljonerna så många att en specialrevision behövs för att bringa nödvändig klarhet.
JOHN HOLMBERG
