SÖK
MENY
Nu handlar det om juridik – inte politik
Jag noterar att avgångna politiker går in för att beskriva händelseförloppet i elhybridärendet i breda penseldrag. Den metoden duger tyvärr inte, essensen sitter i detaljerna, vilket torde framgå nedan. Lantrådet Sjögren utlovar en noggrann utredning. Men en sådan finns redan, gjord av landskapsrevisor Dan Bergman, vars rapport kom den 22 februari 2021. Rimligen hade han, i motsats till de politiskt ansvariga, inte något personligt intresse av att dölja detaljer, även om hans generella omdömen, naturligt nog, är hovsamma.
Av Bergmans rapport framgår bland mycket annat:
1. Att lagtingsordningens stadganden om fullmakt bör gälla oberoende av upphandlingsform, alltså inte bara vid inköp utan även för totalentreprenader.
2. Att lagtinget i budget 2018 beviljade landskapsregeringen följande fullmakt: ”landskapsregeringen avser begära in anbud på en hybridfärja med el-drift på totalentreprenad för driften på Föglölinjen” samt att enligt lagtingsordningen 54 § 4 gäller följande: ”I budget kan beviljas en till beloppet och ändamålet avgränsad fullmakt att under finansåret ingå förbindelse om utgifter för vilka anslag tas in i budgetarna för de följande finansåren.”Landskapsrevisor Bergman pekar uttryckligen på fullmaktens ordalydelse (vilken enligt finsk rätt skall tillämpas primärt), men tolkar ändå välvilligt ”begära in anbud” som rätt att begära in anbud inklusive rätt att ingå avtal. Men det betyder enligt Bergman att fullmaktsskrivningen stred mot lagtingsordningen (inget belopp, lagtinget kan inte ge fullmakter in blanco!) samt, enligt mig, att fullmakten hade förfallit 2019 när anbudet antogs den 16.8.2019 (det var då förbindelse ingicks med en motpart; fullmakten gällde bara under finansåret 2018). Fullmakten var således enligt dessa synsätt både olaglig och ogiltig. Man måste nog anse att Bergmans tolkning visar på civilkurage och dessutom smidighet gentemot Sjögren 1. Den betyder ju att lagtginet hade begått ett lagbrott vid utfärdandet av fullmakten, en olaglighet som Sjögren 1 sedan töjde till det yttersta genom att envist fasthålla vid avtalet, trots att lagtingsordningens 54 § 4 togs upp och åberopades i lagtinget så snart elhybridavtalet blev känt.
Men den gängse uppfattningen torde nog vara att lagtinget, tills annat visas, måste anses ha avsett skrivningens ordagranna innebörd, men att Sjögren 1 ändå beställde färjan. Då begick lagtinget inte något lagbrott, däremot överträdde Sjögren 1 sina befogenheter. Denna tolkning förklarar också varför inga tjänstemän i lagting eller landskapsregering observerade problemet med fullmaktsskrivningen, en omständighet som förbryllar landskapsrevisorn. Tjänstemännen tillämpade bara finsk rätt. Då blir allt faktiskt rimligt och logiskt. Om budgetfullmakten inte innehåller belopp, kräver en kostnadshöjande anskaffning helt enkelt två lagtingsbeslut, ett för att begära in anbud och ett för att godkänna inkomna anbud.
3. Att i anbudsförfrågan angavs att landskapet skulle ha rätt att avbryta upphandlingen om anbuden väsentligt översteg det beräknade beloppet 47 miljoner euro. Eftersom anbudet var på 66,7 miljoner euro det vill säga 42 procent högre än det beräknade beloppet, hade Sjögren 1 kunnat avbryta upphandlingen i stöd av förbehållet, trots att det var en EU-upphandling.
4. Att enligt avtalet hade landskapet ångerrätt att säga upp avtalet till åtminstone 31.10.2019, vilket Sjögren 1 inte verkställde trots lagtingets åtgärdsuppmaning 27.9.2019. Därmed vidmakthöll Sjögren 1 grunden för skadeståndet.
Avslutningsvis: 5. Minister Nordberg har hävdat att EU-bestämmelserna hindrade Sjögren 1 från att presentera anbudet för lagtinget för godkännande. Men rimligen hade bestämmelserna inte hindrat Sjögren 1 från att fråga lagtinget om vilket högsta belopp som kunde accepteras, alltså utan omnämnande av anbudets pris. Då hade det inte blivit någon elhybridbeställning och därmed inget skadestånd.
6. Jag noterade att Justitiekanslern utlåtit sig i ärendet enligt sin standardsvarsmall, vilket var förvånande, så jag införskaffade en kopia på klagoskriften och JK:s avgörande. Utan att vara expert på detta, gör jag bedömningen att klagan var för omfattande, det vill säga innehöll alltför många separata frågor för att saken skulle kunna hanteras som ett ärende hos JK. Av avgörandet går det inte heller att utläsa vilka enskilda frågor JK har behandlat ingående, men knappast alla. Det vid tidpunkten sittande lantrådet Thörnroos svar till JK i vilket hon underströk att den föregående regeringen – hennes politiska motståndare – alltid haft fullmakt för sina åtgärder i elhybridärendet, underlättade inte klagandens sak. Hon borde inte ha sagt att fullmakt fanns, utan i stället berättat vad som har skett och låtit JK avgöra om det fanns en giltig fullmakt eller ej. Nämligen: en regeringschef har mycket hög trovärdighet inför rättsvårdande myndigheter. Hennes uttalanden kan därför till och med ses som tillräcklig utredning i någon fråga. Problemet här var att fullmakten var olaglig, ogiltig eller avsåg en annan sak än vad den användes till. En sådan fullmakt var oanvändbar och gav inte Sjögren 1 rätt att beställa elhybriden. Då är det inte rätt att säga till JK, domstolarna eller Ålands folk att Sjögren 1 hade fullmakt. JK kunde inte heller ta del av landskapsrevisorns faktaspäckade granskningsrapport, eftersom den kom senare. Det kunde kanske löna sig att vända sig till JK ånyo, men med mera avgränsade yrkanden baserade på de sammanfattande analyser som numera finns.
FOLKE HUSELL
