Lagtinget beslöt 25.4.2022 att anta landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd. Syftet är att uppdatera lagstiftningen, underlätta företagsetablering, förbättra uppföljning av lagens efterlevnad samt att kodifiera den praxis som uppstått under snart 30 år. Dessutom har tillämpningen av nya grundlagen förutsatt att eventuella inskränkningar i enskildas rörelsefrihet och näringsfriheten skall skrivas in i lag.

De uppdaterade språkkraven är centrala för hela reformen. Lagtinget hänvisar till de grundläggande bestämmelserna att garantera den åländska befolkningens svenska språk, kultur och lokala sedvänjor, som återfinns i Genève-beslutet 1921, Ålandsöverenskommelsen 1921 och Ålandsprotokollet 1994. Det senare stadgar att de folkrättsligt garanterade (skydds)bestämmelserna utgör en del av primärrätten och inte berörs av unionsrätten.

Republikens president utövar en konstitutionell kontroll av att lagtingets lagar följer självstyrelselagen och även grundlagen i de fall Självstyrelselagen inte föreskriver annat. I praktiken är det högsta domstolen (HD) som i sitt utlåtande till presidenten bestämmer om en åländsk lag skall fällas. HD har nämligen två funktioner dels som högsta instans inom rättsvården i Finland och dels som konstitutionell domstol i förhållande till den åländska jurisdiktionen.

I sitt utlåtande fäller HD näringsrättslagen eftersom bland annat följande bestämmelser ”står i uppenbar konflikt med unionsrätten” och därmed ett fördragsbrott:

– Att var och en har rätt att betjänas på svenska

– Att väsentlig och nödvändig information om vara eller tjänst ska vara på svenska.

Enligt HD:s praxis, som omfattats av republikens president, utgör ett fördragsbrott ett ingrepp i förhållandet till utländska makter. Därmed överförs genom tolkning åländsk lagstiftningsbehörighet till riksdagen, trots att lagen till övriga delar är åländsk behörighet.

I synnerhet vad gäller tolkningen av införande av språkbestämmelser borde tolkningsdirektivet i motiveringarna till självstyrelselagen 1 § gälla:”Vid tolkningen av de grundläggande stadgandena om självstyrelsen, t.ex. de stadganden som avser att bevara språket och kulturen, utgör Ålandsöverenskommelsen utgångspunkten.” (Regeringens proposition 1990 rd – RP nr 73, s 59)

HD och presidenten motiverar sitt negativa beslut att lagtingets beslut uppenbart strider mot unionsrätten, grundlagens likabehandlingsprincip , att inskränkningarna i de grundlagsskyddade rättigheterna inte är proportionella(som även gäller EU-medborgare) och att lagtinget inte kan uppdatera/utveckla jordförvärvs-, näringsrätts- och hembygdsrättslagarna genom att avvika från skrivningarna i den näringsrättslag som gällde 1994. Här hänvisas till ”stand-still” klausulen inom unionsrätten, vilken innebär att ingen strängering gentemot övriga EU-medborgare får införas.

Det är EU-domstolen som slutligt avgör om en lag strider mot unionsrätten och bedömer om det är korrekt genomförande av unionsrätten samt om den följer enhetlig praxis. Ser man på EU-domstolens praxis i liknande fall där ett lokalt parlament stiftar lagar i syfte att främja och skydda sitt språk så finns det stor möjlighet att göra det i förhållande till unionsrätten. Bl.a. utgör främjandet av ett officiellt språk ett legitimt intresse som kan innebära inskränkning av fri rörlighet. En sådan åtgärd måste konsekvent och systematiskt visa att syftet uppnås samt att det uppnås balans mellan berörda intressen. Och det gäller även jurisdiktioner som inte har skyddet för språk och kultur inskrivet som en del av EU:s primärrätt.

Lagtinget motiverar språkbestämmelserna som nödvändiga för att upprätthålla självstyrelsens grunder, som Finland är ålagd att respektera enligt folkrätten, och som är erkänd i Ålandsprotokollet.

I och med att presidenten fäller en lagtingslag kommer den inte under EU-domstolens bedömning om den är förenlig med unionsrätten. För att få en lagtingslag att prövas auktoritativt i förhållande till unionsrätten kunde HD och presidenten ha intagit en syftemålstolkning av lagtingets lagstiftningsbehörighet och inte ansett att den ”uppenbart” strider mot unionsrätten samt godkänt lagen. Sedan kunde EU-domstolen ha fått pröva om den innebär ett fördragsbrott.

EU-lagstiftningens nationella implementering på Åland är egentligen en ”normal” lagstiftning för lagtinget inom sin behörighet som lagtinget delegerat till EU-parlamentet i och med att lagtinget beslöt ansluta sig till EU-fördraget. Och inte ett ärende som i stöd av självstyrelselagen 27 § berör förhållandet till främmande makt och därmed tillhör Finlands kompetensområde. Med andra ord, vid en syftemålstolkning av självstyrelselagen, skulle lagtinget få fortsätta att lagstifta i frågor som faller inom dess behörighet oavsett EU-lagstiftningens inverkan. Därmed skulle inte lagtinget dräneras behörighet.

Vissa EU-direktiv föreskriver ibland att endast en nationell myndighet skall återrapportera/administrera direktivets bestämmelser gentemot kommissionen, utan att ta hänsyn till att vissa medlemsländer har två jurisdiktioner och därmed två helt skilda administrationer. Andra medlemsländer anpassar sin interna lagstiftning så att lagstiftningsbehörigheten mellan parlamenten inte berörs. Vid en ovan nämnd syftemålstolkning skulle det vara upp till EU-domstolens bedömning om lagtinget i lag kan anvisa en administrativ myndighet som en nationell myndighet i stöd av sin exklusiva lagstiftningsmakt.

GÖRAN LINDHOLM

SEDAN LÄNGE FORSKAT I ÅLANDS FOLKRÄTTSLIGA STÄLLNING SUPPLEANT I ÅLANDSDELEGATIONEN

Mer läsning

ÅHS ska ge samma vård – fast med 38 tjänster färre

Nybygge ska skapa fler lumparlänningar

ÅU tappade segern på stopptid