SÖK
MENY
Öppet bidrag till remissvaren på den nya kulturpolitiska strategin
I överensstämmelse med Knut Lönnroths replik (tidningen Åland 11.9 2023) gläds många kulturarbetare åt den nya folkhälsostrategin för Åland. Vi passar på att i vår tur rikta ett stort tack till de sakkunniga för strategins välskrivna fakta- och forskningsgrundade text. Förhoppningsvis får den kulturpolitiska strategi för Åland, som nu är under arbete, i lika hög grad utgå från branschfolkets professionella kunnande samt vetenskaplig expertis. Den kulturpolitiska strategin bör utformas i harmoni med folkhälsostrategin och bygga på klara definitioner.
Att definiera kulturbegreppet är inte politikens uppgift, men det är befogat att göra en avgränsning och klargöra vad som bör rymmas inom landskapsregeringens kulturpolitiska ansvar. Även om gränserna hela tiden överskrids och omprövas har kulturpolitiken fortfarande som huvudsyfte att stödja insatser som görs för materiellt och immateriellt kulturarv, det fria bildningsväsendet och medborgarnas föreningsliv samt inom de olika konstarternas områden. De sistnämnda kan rätt oproblematiskt delas upp (som till exempel Finlands undervisnings- och kulturministerium gör) i visuell konst, scenkonst, ordkonst och litteratur, formgivning och arkitektur samt audiovisuell kultur.
Begreppet ”kultur” omfattar förutom konstarterna även livsstilar, de mänskliga rättigheterna, etik, traditioner och trosuppfattningar enligt Förenta Nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur UNESCO. Kultur är alltså något mera än konst. Ett fullständigt åländskt perspektiv på konsten framhåller den unika egenskapen ”att den består av ostyrd kommunikation, alltså utsagan och betraktarens fulla frihet att reagera på den” enligt en dialog mellan skribenten Sebastian Johans och bildkonstnären Johan Scott år 2003.
Den snävare definitionen av termen ”konst” är etymologiskt grundad i verbet ”kunna”. Konstnärlig aktivitet förutsätter alltså ett kunnande av något slag som möjliggör uppfattningen att yrkesmässigt producerad konst kan värderas enligt uppställda kriterier. Det står ingalunda i strid med tanken att var och en har rätt och jämlik möjlighet att själv skapa konst och delta i kulturverksamhet – oberoende av var man bor, lever eller arbetar, – efter behag och förmåga samt enligt sina kreativa resurser, – hela livet igenom, även i föränderliga livssituationer och gemenskaper.
Detta medborgarperspektiv som kulturpolitiken ska ha kommer till uttryck genom, och förutsätter den verksamhet som bedrivs inom ramen för kulturområdets myndigheter och institutioner (som bland annat inkluderar arkiv, bibliotek och museer).
Yrkeskunnande förutsätter att någon betalar för det utförda arbetet, ett förhållande som diskuterades i det debattinlägg som Lönnroths replik var ett svar på. Ett ofrånkomligt faktum är, att olika instanser inom den offentliga sektorn på Åland vill betala för den yrkesmässigt producerade konst som behövs och önskas inom ramen för skola, omsorg och vård, men kan bara göra det om skatte- och andra medel kanaliseras när myndigheter och institutioner samordnas av en gemensam och artikulerad kulturpolitik på såväl nationell eller statlig som regional och lokal nivå. Ett exempel på en sådan samordning mellan landskapsregeringens kulturbyrå och andra stora aktörer på kulturområdet är projektbidragen som utdelades i samband med Åland 100, ett annat exempel är det utbudssystem för skolorna som nu äntligen har kommit igång och bevisligen framförallt befrämjar alla unga medborgares tillgång till konstupplevelser, och även underlättar för de utövande konstnärerna att hitta sin kundkrets.
Landskapet Ålands nya kulturstrategi bör bygga på och referera till de internationella överenskommelser som Åland ställt sig bakom, och därmed har förbundit sig att föra en kulturpolitik som är i enlighet med de konventionerna; FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 respektive barnets rättigheter 1989 (speciellt artiklarna 13-15), UNESCO:s konvention om skydd för världens kultur- och naturarv 1987 och konvention för tryggande av det immateriella kulturarvet 2013 samt de nordiska ländernas avtal om kulturellt samarbete 1972.
De uttrycker tanken att det finns allmänmänskliga värden och universella principer som utgör grunden för samlevnad, och stöder resonemangen som leder till dessa slutsatser om kulturpolitikens uppgift.
JONNA KEVIN
YRKESUTÖVANDE SCENKONSTNÄR OCH -PEDAGOG SAMT FIL. MAG.
