SÖK
MENY
Övernäsäventyret
Klockan slår 11.35 på Övernäs skola, dörrar till klassrum slås upp och eleverna strömmar ut. Många börjar nu sin vandring till matsalen, där de ska få ladda upp sin energi för att klara de tre sista timmarna. Men som varje dag, före de kan nå sitt mål, måste de korsa ett stort hinder. Utegången mellan hög- och lågstadiet. Eleverna samlas i ingången, nu får de alla tänka till. Hur ska var och en ta sig till sitt mål? Alla verkar ha hittat sin strategi då de störtar sig ut i vind och köld.
Det finns “den livströtte”, hen drar kvickt upp dörren och kutar ut. Fötterna är enbart klädda i sockor, helst ska de ju såklart vara vita och nytvättade. Krigaren springer en slalom på tår. Undviker slaskhögen till vänster och ett ställe med speciellt mycket grus till höger. Ansiktet vrids ihop till en grimas kort före hen har hunnit upp för trappan. En liten, vass sten har borrat sig i fotsulan. Det återstående loppet bemästras hoppandes på ett ben. Upp för trappan är det bara dörren kvar, den är trög. Nu inne i värmen kan man ta en stund att betrakta sina skador. Fötterna är trots ansträngningen genomblöta, men stenen verkar som tur inte orsakat någon större defekt. “Nästa gång ska jag banne mig ta mina skor till rätt ingång” tänker hen. Det inträffar tidigast om en vecka.
En variant av “den livströtte” är hen som tror på att livet blir enklare genom att sätta ett lager på sockorna i form av skoskydd. Bra grundtanke. Omsatt hjälper det dock lika mycket som att binda fast ett par multna löv på sulan. På något vis kommer slasket ändå ända in på skinnet.
Otroligt nog finns det faktiskt vissa individer som har sitt liv i ordning och reda. Deras kängor sitter på fötterna då de ska korsa vägen, som för de andra var en dödsfälla, men för dem bara är dryga tio meter till en annan byggnad.
Ofta utförs de två ovannämnda förfaringssätten i kombination. Denna mix uppstår då den livströtte är för utmattad för att springa och frågar om hen kan få rida på den skoägandes rygg. Ett sådant kompispar är perfekta exemplet på “opposites attract”. Verkligen hjärtevärmande.
Som de flesta dock vet finns det inte bara en ingång till matsalen. Nej, för nu har jag enbart talat om den närmaste. Jag ber om en tyst minut för alla som behöver ta sig säker hela femtio meter till den lilla ingången. Varje dag.
Men vänta nu, det är nog ännu inte alla elever som tagit sig till lunchen. Vid många bord finns det tomma stolar. Speciellt hos niorna ser det glest ut. De verkar inte dela uppfattningen om att skollunchen är tillräckligt bra för dem. Men stilla hungern måste man ju, så de söker såklart upp alternativet, Mathishallen.
Maria-Louisa Pfeifer
