SÖK
MENY
Planeringen av ett nytt demenscenter
Planeringen av ett nytt demenscenter i Mariehamn har pågått länge. Det har funnits olika alternativ, mer eller mindre bra med tanke på vem det är man planerar att bygga för. När man planerar ett boende, det vill säga ett hem, för en grupp av människor som lider av en specifik sjukdom så är det viktigt att 1) ha kunskap om sjukdomen 2) planera som du skulle planera för dig själv eller dina anhöriga. Då kan resultatet bli bra. De förslag som nu lagts fram verkar inte riktigt följa de här principerna.
Vi vet att alla människor behöver en känsla av delaktighet i vardagen och möjlighet att få röra på sig för att må bra, det gäller även personer med demens. Möjligheten till att delta i vardagssysslor och att få röra på sig minskar ångest, nedstämdhet, oro, beteendestörningar och upprätthåller rörligheten hos personer med demens. Detta är något man har kunnat konstatera i Demensbyn i Nederländerna, där boendet skapades just enligt ovanstående principer av personalen vid en tidigare sedvanlig ”institution”. Den första frågan de ställde sig när de började planera var: hur vill vi att våra föräldrar ska ha det om de behöver bo här?
I Demensbyn bor de boende i lägenheter med 6 personer/lägenhet. I varje lägenhet sköter de vardagssysslor, tvätt, handlande i byn, matlagning, dukning och disk själva tillsammans med en stödperson i lägenheten. Dörrarna är öppna, de boende får röra sig fritt på området där det finns trädgårdar och asfalterade gångar. Terrängen är flack för att det ska vara lätt och säkert att ta sig fram på egen hand utan personal. På området som är omgärdat av byggnader och staket finns butik, restaurang, pub/kafé, klubbrum för sysselsättning, bio-/teater-/konsertsal. Viktigt i sammanhanget är att man har följt behovet av psykofarmaka (lugnande mediciner, antidepressiva mediciner, psykosmediciner, sömnmediciner) hos de boende, det har minskat från 50 procent innan starten till 7 procent för flera år sedan. Målsättningen är att ingen ska behöva dem. Detta innebär självklart ett förbättrat mående hos personerna på många sätt då dessa mediciner har biverkningar och även interaktioner med andra mediciner. Rörligheten upprätthålls ända till slutstadiet av sjukdomen. Allt detta har uppnåtts utan att kostnaderna har ökat. På natten behövs väldigt litet personal tack vare ett system man byggt som observerar ljud från lägenheterna.
I Norden har man på flera ställen tagit efter modellen. Åland skulle vara det perfekta stället för en demensby, och på Oasen har man åtminstone tidigare varit öppen för tanken. Under min tid som klinikchef på psykiatriska kliniken var jag på studiebesök till Demensbyn och blev oerhört glad och imponerad över verksamheten. Ungefär 2016–17 har anställda från Demensbyn varit på Åland för att informera om verksamheten där. Vetskapen finns således hos både personal och politiker. Om man vill ha ett eget demenscenter i Mariehamn, varför planerar man som nu att bygga på ett ställe där den fria rörligheten är ytterst begränsad? Man hänvisar till GE-villans gård, den är vacker men man rör sig inte med lätthet där på egen hand med rollator eller rullstol. Man talar om fördelar med ett centralkök och bygger därmed bort möjligheten till delaktighet.
Det som byggs nu byggs för 30–50 år framåt i tiden. Då borde man bygga modernt nu för att det ska vara hållbart länge, inte en gammaldags institution.
EVA ERIKSSON
Specialist i psykiatri
