SÖK
MENY
Polisen följer lagen – också vad gäller att ge ut information
En tidningsledare representerar tidningens officiella syn och fredagens ledare i Nyan innehöll både missvisningar ur ett samhälleligt perspektiv men även befogad kritik mot polismyndighetens verksamhet, specifikt utmaningen att nå myndigheten per telefon. Utrymme för konstruktiv kritik finns alltid. I och med att kritik givits är det på sin plats att belysa verksamhetens ramar och prioriteringar.
Ledarens fokus är samhälleligt problematisk i och med att den inte beaktar existerande lagstiftning samtidigt som den sannolikt missar det viktigaste. Det viktigaste nyhetsvärdet torde vara att samhällsapparaturen fungerar då rättssystemet tagit el-hybrid fallet till granskning ur ett straffrättsligt perspektiv. Det finns inte någon annan instans än en behörig förundersökningsmyndighet som kan utreda ärendet straffrättslig, samtidigt som det finns ett stort samhälleligt intresse att utreda ifall någon kan misstänkas för brott. Problematiken, som skulle ha undvikits med enkelt bakgrundsarbete framkommer i hur informationsgången efter att en anmälan registrerats har uppfattats. Istället för att kritisera myndigheten, som följer lagstiftningen inom området skulle det varit möjligt att kritisera lagstiftningen eller myndighetens tolkning av lagstiftningen. Nu drar ledaren allt över en kam och ledaren ter sig mera som en frustrerad beskrivning av ögonblicket, där man inte får all information man vill ha och hänvisar till myndighetens ”kommunikationstaktik” istället för att problematisera lagstiftningen och laglighetsövervakarens tidigare beslut. Avslutningsvis kommer man med en till synes enkel lösning på ett komplicerat problem, anställ en informatör.
Med bakgrundsarbete (googla finlex.fi och riksdagen.fi) skulle gällande lagstiftning och riksdagens justitieombudsmans tidigare beslut gällande verksamheten vid polismyndigheten ha varit enkel att ta till sig. Polisen har en klar uppgift i lagstiftningen när det gäller förundersökning (utredande av brott). Vid brott utreds enligt vad ärendets art förutsätter, det misstänkta brottet, de förhållanden under vilka det har begåtts, den skada som har orsakats och den vinning som fåtts genom brottet, parterna och övriga omständigheter som måste klargöras för åtalsprövning och bestämmande av påföljderna för brottet (Förundersökningslagen 2§ 1 mom.). Första momentet i paragrafen beskriver bra kärnan i förundersökningen och den kompletteras av ytterligare moment.
Förundersökning ska göras utan ogrundat dröjsmål, förundersökningen leds av en undersökningsledare och samma undersökningsledare och dennes chef samt andra tjänstemän som dessa har utsett har rätt att lämna ut uppgifter om en förundersökning till offentligheten. I och med att ärendet är hos Centralkriminalpolisen har varken Ålands polismyndighet eller någon annan instans på Åland (eller i Finland) tillgång till mera information eller rätt att informera, även ifall man skulle ha mera information om ärendet. Därför blir svaret varje gång man kontaktar Ålands polismyndighet att vi inte har möjlighet att kommentera ärendet. Det är inte fråga om ”taktik” som nämns i ledaren utan om att följa den lagstiftning som reglerar verksamheten. Om man däremot kontaktar behörig myndighet, det vill säga Centralkriminalpolisen når man den organisation som har rätt att informera om ärendet. Den här typen av felaktig förväntning om att Ålands polismyndighet är ”all polis” eller representerar ”hela rättskedjan” är vanlig i landskapet. Istället för att vända sig till rätt myndighet väljer man att vända sig till landskapets egen polismyndighet, även i ärenden där myndigheten inte är behörig eller inte har en lagstadgad möjlighet att ge ett sådant svar man önskar. Förfarandet leder per automatik till ett svar man inte är nöjd med. Vid den här typen av kontakter informerar myndigheten om vem som är rätt instans att svara på ens frågor, så även i det här fallet.
Vad kan en polismyndighet då informera om i förundersökningen? Svar på frågan ges i förundersökningslagens 11 kapitel, 7 § Information om förundersökning. Om det är behövligt att informera om en förundersökning på grund av ärendets samhälleliga betydelse eller det allmänna intresset det väcker eller för att ett brott ska kunna utredas, den som är misstänkt för brott ska kunna nås, ett nytt brott ska kunna förhindras eller skada till följd av ett brott ska kunna förhindras eller av någon annan motsvarande orsak, ska informationen ges så att ingen utan fog blir misstänkt och så att ingen i onödan orsakas skada eller olägenhet.
Det är viktigt att notera, att förundersökningen ska beakta och trygga alla parters rättigheter. Avståndet från att utreda om det föreligger ett brott till en dom som vunnit laga kraft är lång. Därför skyddas även misstänkta från offentlighet (oskyldighetspresumtion) under förundersökningens gång (…ges så att ingen utan fog blir misstänkt och så att ingen i onödan orsakas skada eller olägenhet).
I det här sammanhanget är det skäl att lyfta riksdagens justitieombudsmans tidigare beslut från 2007 (Dnr 1408/4/05) gällande Ålands polismyndighet då ”Polisen förfor felaktigt när den informerade om brottsmisstanke”. I sitt beslut har han funnit det motiverat att tolka bestämmelserna om information om förundersökning så att de täcker både mottagandet och registreringen av brottsanmälan och de egentliga förundersökningsåtgärderna samt noterar att informationsansvaret sålunda också vilar på den som innan förundersökning inletts har utsetts till undersökningsledare. Riksdagens justitieombudsman har även i sitt beslut från 2010 (Dnr 4510/4/09) ansett att landskapsregeringen och dess enhetschef för polisärenden gett ut uppgifter som ska hållas hemliga. Den gemensamma faktorn i bägge fallen är att materialet behandlats i lokaltidningar.
Utgående ur riksdagens justitieombudsmans avgöranden från 2007 och 2010 ter det sig tydligt att det åländska mediafältets behov av att informera är snabbare än myndighetsprocesserna, vilket föranleder tydlig frustration från mediers håll, något som klart framgår av Nyans ledare. Samhälleligt blir det här tidvis besvärligt, om mediernas behov av färska nyheter är så stort att det leder till försök att skapa press för att få information som medierna lagligen inte har rätt till. I det snäva navigeringsutrymmet som lagstiftningen och riksdagens justitieombudsmans beslut innebär har myndigheten inga möjligheter att bejaka lokala medians informationsbehov så som det nu efterfrågas. Med beaktande av att tidningens ledare representerar tidningens officiella linje är det förvånansvärt att lagstiftningen och tidigare JO beslut inte noterats. I en separat artikel skulle det inte på samma sätt väcka förvåning.
När Nyans ledare problematiserar kring tillgängligheten per telefon i vardagen belyser man en genuin utmaning som många kan känna igen. Även bristen på dygnsrapporter lyfts. När det gäller dygnsrapporterna kan det vara på plats att redogöra för hur myndigheten fungerar och varför man valt att arrangera sin verksamhet på just det sättet man gjort. Myndigheten har ett allmänledarsystem vilket innebär att utanför tjänstetid arbetar med ett befäl i hemmajour. När någonting händer utanför tjänstetid kontaktas allmänledaren på hens fritid, allmänledaren tar de beslut som en anhållningsberättigad tjänsteman behöver ta samt gör nödvändiga dokumentationer i ärendet. Allmänledaren ansvarar även för informationen mot allmänheten. Arrangemanget har gjorts för att säkerställa att myndighetens externa information inte innehåller sådana uppgifter som inte får släppas ut i allmänheten eller inverkar negativt på en förundersökning. Förfarandet baserar sig på tidigare nämnda förundersökningslag och riksdagens justitieombudsmans beslut. Utmaningen ligger då i att allmänledaren har som mest hektiskt då median har som störst behov av information. I situationer då operativa åtgärder krockar med informeringsbehovet går det operativa arbetet före arbetet med att informera och hittills har myndigheten valt att inte arbeta övertid för att få ut informationen senare samma kväll. En informatör skulle vara till stor hjälp men ligger inte högt uppe på myndighetens prioritetslista. Prioriteten ligger på operativ personal, där behovet är störst.
Tillgänglighet är ett av myndighetens inriktningsområden. När det gäller tillgängligheten per telefon har myndigheten över en längre tid sett över vad som kan göras. Olika tekniska lösningar existerar som kan hjälpa men de löser inte grundproblematiken. Grundproblematiken ligger i att myndighetens personal ”fria tid” att obehindrat kunna svara i telefon minskar hela tiden vilket beror på två utvecklingar.
I takt med att samhället specialiserat sig har även myndighetens personal specialiserat sig inom specifika delområden inom brottsbekämpningen. Sådana områden är till exempel barn i förundersökning, sexualbrott, utredning av brott som sker på internet, ekonomisk brottslighet med mera. Den här utvecklingen leder automatiskt till att färre och färre personer kan svara på specifika frågor. Varje brottsanmälan har en utnämnd förundersökningsledare och utredare. Om utredaren är upptagen med bokade förhör eller åtgärdar en akut händelse kan hen inte svara i telefon och är därför svåranträffbar. Det samma gäller vid utbildningar, ledigheter och semestrar. En informatör löser inte dessa problem, tillgängligheten behöver lösas på något annat sätt. Tyvärr har myndigheten inte funnit en fungerande lösning ännu och det här är ett genuint problem som medför utmaningar för såväl medborgare som media. Strävan är att man alltid per telefon ska nå en polis som sedan kan förmedla ett ringbud vidare till rätt person. Ibland önskar man kontakt med fel person och då blir man hänvisad till rätt person för ärendet eller funktionen. Myndighetens ambition är att kontinuerligt finna små vardagliga lösningar som även kan tjäna till att förbättra myndighetens tillgänglighet per telefon. Denna typ av arbete mot kontinuerlig förbättring är något som myndigheten kommer att fortsätta jobba med.
JOHAN PAWLI
POLISMÄSTARE
Svar på insändare
Det verkar som att Johan Pawli till viss del misstolkat själva syftet med ledaren. Det handlar inte om att polisen ska ge ut information de inte har rätt att ge ut. Däremot förklara för allmänheten varför de inte kan ge ut viss information. Ledaren hade inte skrivits om polisen förklarat det som står i insändaren när informationen om anmälan kom ut.
REDAKTIONEN
