SÖK
MENY
Prata eller slåss?
Vad är det egentligen som hänt med samtalet om relationerna mellan Åland och Finland? Varför är tonläget så oerhört upptrissat att Nya Ålands Michael Hancock skriver om kroppsslag, överkörda igelkottar och dunkla hågkomster i förvirrade hjärnor, att landskapsregeringens utlåtanden är allt mer aggressiva, att Anders Eriksson (ÅF) innan processen han är delaktig i avskriver det 10-åriga arbetet med en ny självstyrelselag?
Låt mig först konstatera det självklara: Det har begåtts och begås misstag i hanteringen av Åland i Finland. Oftast av glömska och okunskap, ibland av illvilja.
Lika självklart är det att Finland är en välskött rättsstat där den stora majoriteten av tjänstemän och politiker sätter en ära i att göra ett gott jobb. Läs till exempel Högsta domstolens utlåtande om den nya självstyrelselagen, och du hittar timmar och dagar av arbete som satts på att fundera på och förstå relationen mellan grundlagen som gäller för alla finländare, och självstyrelselagen. Det är komplicerade frågor som förtjänar ett sansat förhållningssätt.
I de konflikter, om man vill beskriva dem så, som just nu är aktuella, är det enda ansvarsfulla att aldrig lämna förhandlingsbordet, att aldrig låsa positionerna så att det inte finns en väg tillbaka.
Den som förespråkar eskalerad konflikt har ett annat mål än självstyrelsens fortsatta utveckling. Det är inte konstigt att Anders Eriksson agerar i enlighet med sin övertygelse att Åland bör bli självständigt, men något överraskande att det nu tycks vara den pipan vi alla ska dansa efter.
Michael Hancock skriver att ”den åländska politiker som tror vi har vänner i riket kan känna sig blåst.” Det är naturligtvis fel. Vi har många vänner, och det är dem vi måste prata med. Den som vill utmåla Finland som en monolitisk fiende som inte går att prata med har lika fel som den som ser ålänningarna som en grupp där alla har samma åsikter.
Den stora framgången med vårt självstyrelsesystem är dess seghet och uthålliga förmåga att hantera konflikter. Den segheten prövas dagligen, och har ytterligare komplicerats av medlemskapet i EU, som tuggat i sig beslutandemakt både av Finland och Åland.
Fundera noga på detta: Vem vinner på att eskalera konflikten med Finland? Ska vi bara reagera på sannfinländsk politik, eller agera tillsammans med dem som vill fortsätta samtalet?
Jag väljer det senare.
NINA FELLMAN (S)
SVAR PÅ INSÄNDARE:
Vad har hänt, frågar sig Nina Fellman. Svar: Den finska statsmakten har sedan 2016 visat en flagrant brist på hänsyn till Ålands särställning. Man har på ett exempellöst vis svikit sitt löfte om 60 miljoner euro i vindkraftsstöd, satt i system att inte presentera betänkanden och lagförslag på svenska och, nu under pandemin, gång efter annan struntat i att hörsamma (eller ens svara på) åländska politikers vädjanden om hjälp och förståelse för landskapets utsatta läge under krisen – tvärtom har man aktivt diskriminerat Åland beträffande gränsregionerna.
Vilka, menar Nina Fellman, är det som ”vill fortsätta samtalet”? Och vem är det egentligen som eskalerar konflikten?
MICHAEL HANCOCK
