SÖK
MENY
Prata om hur huden får oss att må
Vi i norden är utan tvekan stolta över vår utbildning. Skolgången inkluderar inte enbart akademiska ämnen utan även praktisk livsförberedelse.
Den av dessa mer praktiska som i efterhand sticker ut allra mest var den dagen mot slutet av terminen då alla vi i femte årskursen delades upp i pojkar och flickor och gavs informationen och de förändringar våra kroppar inom snart skulle gå igenom. Insmusslad mitt bland all den övriga informationen nämnde läraren att vissa drabbades av något som hette akne under puberteten, något som snabbt försvann i den fnissiga stämningen som rådde i klassrummet.
Om tolvåriga jag visste vad som var att vänta hade han kanske varit lite mer oroad. Ett antal år senare sitter jag här och förbereder mig på att bryta mot ett av samhällets mest inbitna sociala tabun: Vi skall nu vara så ytliga det bara kan bli och prata om hud.
Hos de allra flesta säger nog magkänslan redan åt er att sucka, vända bladet och grubbla en aning om hur mycket folk hittar på problem. Om det ändå bara vore helt påhittat.
Huden är kroppens allra största organ, och liksom alla andra organ är dess hälsa av oerhörd vikt. Men unikt bland organen är dess synlighet, och därmed vilken enorm statussymbol organet kan användas som.
I alla tider har den jämna, släta och rena huden varit den näst intill ultimata skönheten. Frisk och jämn hud förknippas alltjämt med ungdom, styrka, pålitlighet och framgång.
Av vad jag fick lära mig under prat om puberteten var akne och dålig hud en fotnot, mer av ett tillägg än något som faktiskt kunde spela roll. I min uppfattning, mestadels formad av tv och andra medier, var det värsta som kunde hända att jag skulle få någon liten röd prick på hakan, precis som det man kunde se påmålade på skådespelarnas för övrigt felfria hy.
Att jag under de kommande åren skulle fastna i sängen medan jag sov, skulle behöva byta tröja under dagen eftersom jag hade blött i dem, att det skulle ta ont att rynka på pannan och att jag skulle utveckla ett sådant djupt självförakt jag tidigare bara hört talas om kunde jag omöjligen ha varit medveten om. Att den till och med skulle vara så oförskämd att lämna kvar ärr när den gått över var inte heller något som kom på tal, det betraktades som en fas som skulle gå över, och inget annat.
I dagens individualistiska samhälle där den egenhändiga framgången, självständighet och selfcare är kung är imperfekt hy mer generande och rent utav skamligt än någonsin. Varenda finne är ett misslyckande med att ta hand om sig själv och dess existens tyder på en okunnighet eller ännu värre en ovilja att ta hand om sig.
Sociala medier har utan tvekan en roll att spela, att bombarderas med modeller som ser ut att ha hud gjord av porslin hjälper knappast dämpa ångesten. Än mindre när samma individer får pryda alla affischer, reklamer och omslag för självhjälpsböcker. Känslan av isolering är total.
Akne och andra hudbesvär verkar mycket riktigt vara en mycket förenande faktor i en annars mycket splittrad kultur. Om man söker alla tänkbara moden, estetiska och konstnärliga rörelser, som alla vanligtvis predikar sina om sina värden, sin acceptans och öppenhet förblir en faktor konstant oavsett om det rör sig om de mörka gammaldagskostymerna från dark academia-rörelsen eller de naturromantiska cottagecore och solarpunk: På dess rörelsers främsta representanter finns inte minsta skavanken på huden, vare sig det rör sig om riktiga eller avbildade människor. I den kroppspositiva hetsen finns åtminstone en universal fulhet kvar.
Med allt detta oskrivna äntligen skrivet måste jag komma med ett enda begär: Vi måste faktiskt få prata om huden och hur det får oss att må. För uppenbarligen spelar det roll.
ISIDOR SKOGBERG
