Michael Hancock (Nyan 21.8) uppmanar mig att konsultera verkligheten, och det är just det jag gjort. Det är märkligt att den ser så olika ut beroende på vem som betraktar den. Det pratas mycket om polarisering, och delvis grundar den sig nog på att man läser in det värsta tänkbara i sin meningsmotståndare. Detta säger kanske mer om den egna människosynen än om meningsmotståndarens ståndpunkt.

Vad beträffar den aktuella situationen i Sverige, är nog Richard Jomshofs uttalande ett av de mindre problemen. Att placera ansvaret hos Jomshof kan jämföras med att placera ansvaret för ett sexuellt övergrepp hos kvinnan för att denna var för lättklädd. Man ska inte placera ansvaret för ett övergrepp hos offret utan där det hör hemma, nämligen hos förövaren. Men det är ju en behändig fokusförflyttning.

Lagen om hets mot folkgrupp är problematisk eftersom den inte ser människor som lika inför lagen. Domen mot Jussi Halla-Aho belyser detta med önskvärd tydlighet. Han reagerade på en text i tidningen Kaleva där det stod att supande och att mörda på fyllan var kulturella och möjligen genetiska särdrag hos finnar. Halla-Aho kontrade med en fråga om det kunde sägas att rån av förbipasserande och att leva på bidrag i så fall kunde ses som kulturella och möjligen genetiska särdrag hos somalier. Jag försvarar inte Halla-Ahos kommentar, men man kan starkt ifrågasätta varför det första är okej att uttrycka, men det andra är brottsligt. Varför är vi inte lika inför lagen?

När det kommer till Riikka Purra och “liken på tågen” är det rentav skamligt hur framförallt svenskspråkig media har förvanskat detta. Citatet är en del i en diskussion på den numera berömda scripta-bloggen, ett par dagar efter en skolskjutning. Signaturen “Pirjo” ondgör sig över könsfördelningen vid våld och skjutningar och tycker att man borde dela ut vapenlicenser åt kvinnor så de skulle kunna skjuta alla våldsamma män. Riikka tycker detta var en dum kommentar och kontrar med en personlig berättelse om en smärre dispyt med en somalisk yngling hon hade på närtåget dagen innan, som slutar med att ynglingen riktar sin hand formad som en pistol mot Riikka och säger Bang bang. Med berättelsen och kommentaren riktad till Pirjo; “om jag skulle få ett vapen så skulle det finnas lik i lokaltågen, you see” speglar Riikka alltså bara vad Pirjos mindre kloka idé isåfall skulle kunna få för konsekvenser. Att tolka detta som rasistiska våldsfantasier är alltså mycket långt från sanningen.

Vad beträffar citaten om tiggare och barn med mörk hudfärg är de lika mycket tagna helt ur sina sammanhang på samma ohederliga vis. Jag försvarar ingalunda hennes sätt att uttrycka sig, men man ska minnas att Purra vid denna tid 2008 var en helt vanlig människa, 8 år innan hon ens gav sig in i politiken. Det blir hart när omöjligt att få folk att ställa upp i politiken om varenda text eller uttalande under en människas livstid på detta sätt ska nagelfaras, dömas och i efterhand ursäktas. En ursäkt, som dessutom sällan är tillräcklig utan snarare används emot en.

Vad gäller näringsministrarnas “flört med nazismen” är det nog bara att konstatera att den som söker efter nazister i varje hörn, nog kommer att se till att också finna dem.

Orsaken till mina skriverier om SD och sannfinländarna syftar ändå inte till att avgöra eller bedöma om de är rasister, nazister eller “något ännu värre”. Syftet är att belysa att media ofta gör det lite väl enkelt för sig med sina ytliga och svepande anklagelser som ibland har en rätt svag koppling till den korrekta sanningen.

ANETTE LEHTINEN

Mer läsning

Lång och häftig debatt om rasism-meddelande

Mats Löfström: ”Problematiskt” att regeringsbasen splittrar Svenska folkpartiet