SÖK
MENY
Så här löser vi sopproblemen
Styrelsemedlemmen i Mise och Proans, Rauli Lehtinen, raljerar kring avfallshanteringen och skuldbelägger de lokala företagen för bristande ”miljöansvar” och konsumenterna för ”hejdlös konsumtion utan att betala för sig”.
Veterinärens inlägg är vilseledande och beskriver inte på ett korrekt sätt nuvarande avfallssituation. Det förhåller sig i själva verket så att avfallsproblemen har skapats på konstgjord väg av Mise med dotterbolag, vilka skrupelfritt följer anvisningar från inkompetenta landskapstjänstemän. Som resultat har frambringats ett tillstånd där avfallsinsamlingen inte fungerar och inte heller avfallets omhändertagande, kostnaderna fördelas orättvist mellan avfallsproducenterna och slutligen genererar de samhällsägda avfallsbolagen stora förluster, vilka i slutändan hamnar hos skattebetalarna.
Rimligen kommer det nu att inträffa förändringar med anledning av att Proans granskas av EU-kommissionen och Problemavfall av Centralkriminalpolisen i Finland. De pågående utredningarna medför förhoppningsvis följande nödvändiga omdaningar:
Mise med dotterbolagen Problemavfall och Proans upplöses och undanröjs, varefter renhållningsansvaret återförs till kommunerna som samarbetar sinsemellan enligt egna val och enligt de behov som uppenbarar sig.
Som grund för kommunernas organisering av sin avfallshantering låter landskapsregeringen utarbeta en ny, landskapsomfattande avfallsplan som följer de EU-regler och riktlinjer kring avfallsplaner som finns tillgängliga på: http://ec.europa.eu/environment/waste/plans/index.htm;.
Utses en parlamentarisk kommitté under ledning av den nya miljöministern, i vilken Rauli Lehtinen genom sitt brinnande miljöintresse med fördel kan företräda liberalerna även om administrativa färdigheter inte är veterinärens starka sida.
För att utarbeta själva avfallsplanen anlitas en utomstående sakkunnig med lämplig högskoleexamen som besitter minst fyrtio års yrkeserfarenhet inom avfallsområdet, rikligt med referenser på lokal avfallsplanering samt god kännedom om åländska särförhållanden.
Det övergripande renhållningsansvaret förblir hos kommunerna, medan den operativa verksamheten i sin helhet överförs på entreprenörer. Det dagliga avfallet insamlas enligt insamlingslinjer, förpackningar i obemannade miljöstationer samt års- och månadsavfall i bemannade mottagningsstationer. Avfallets slutliga omhändertagande sker i största möjliga utsträckning i lokala anläggningar.
Avfallshanteringen finansieras genom grund- och transportavgifter vilka är heltäckande, rättvisa och ligger på skälig nivå. Företag och institutioner betalar enligt samma grunder som hushållen och kommunerna anhåller om sin rättvisa andel av de kostnader som producentansvariga företag har inbetalat till det landsomfattande miljöregistret. Gränsen för att tillverkare eller importörer skall omfattas av producentansvaret ligger vid en årlig omsättning på 1,0 miljon euro, vilket innebär att merparten av de åländska företagen inte är skyldiga att betala till det register som upprättats inom handelsområdet.
Veterinär Lehtinen och många andra gör en grov felbedömning genom påståendet att mindre företag inte skulle ta sitt miljöansvar för avfallshanteringen. Företagen skulle naturligtvis betala för sin avfallshantering enligt samma grunder som andra avfallsproducenter i det fall kommunerna förmår att fördela kostnaderna rättvist mellan hushåll och företag.
Som resultat av utredningsarbetet borde vi kunna åstadkomma en avfallshantering som är rättvis, ekonomisk och miljövänlig samt därtill EU-anpassad och beaktar invånarnas behov.
Carl-Gustav Flink
Diplomingenjör, Mariehamn
