SÖK
MENY
Så kan vi rädda äldreomsorgen
Antalet äldre i vårt samhälle blir allt fler och ser ut att fortsätta öka under överskådlig framtid. Det innebär att personer i arbetsför ålder ska försörja allt fler äldre som dessutom lever allt längre.
Det här förutsätter att samhället har god beredskap att ge allt fler en trygg och värdig ålderdom. Tyvärr är det inte så. Tvärtom avlöser larmrapporterna varandra där det talas om resursbrist, personal som går på knäna, klienter inte får adekvat omsorg och bildlikt faller mellan stolarna. Om det är så här nu, hur ska det fungera då trycket på äldreomsorgen ökar ännu mer?
Kommunerna har serviceansvaret för äldreomsorgen, men det är lagtinget och Ålands regering som ställer kraven genom lagstiftning och regelverk. Kommunerna gör så gott de kan med de resurser som står till förfogande. Men, som Ålands Framtid har påpekat otalt gånger, är det omöjligt för den kommunala sektorn att leva upp till ständigt utökade krav på service utan att samtidigt få ekonomisk kompensation för detta genom utökade landskapsandelar. Drar man ner landskapsandelarna försämrar man de ekonomiska möjligheterna för kommunerna att bedriva äldreomsorg.
I stället för att ta aktiva beslut och förverkliga de mål man har i regeringsprogrammet har sittande regering satt i system tillsätta ett oändligt antal utredningar, kommittéer och parlamentariska referens- och arbetsgrupper. Så även i fallet med ett äldreomsorgspolitiskt program som ju borde ha presenterats för länge sedan.
Åland har en vision är att våra äldre ska få bo hemma så länge som möjligt, men då måste det finnas en plan för hur det ska genomföras. I Jomala har det samkommunala försöket med ”äldreomsorg på distans” varit ett lyckat sätt att använda dagens välfärdsteknik. Med hjälp av den digitala kommunikationsplattformen ”Äldis” har man kunnat vara delta från hemmet i olika aktiviteter och närståendevårdare som inte velat ha fysisk avlastning har ändå kunnat vara en del av en gemenskap. Genom Äldis har kommunen även erbjudit nattkamera vid behov vilket ökar tryggheten i hemmet och sparar personalresurser.
Av ekonomiska orsaker hoppar nu allt fler kommuner av samarbetet vilket resulterar i att ”Äldis” läggs ner vid årskiftet och då försvinner en möjlighet att utveckla detta till ett resurscenter med både kunskap och erfarenhet är helt i linje med vad Åland behöver.
Även hälso- och sjukvårdens hälsofrämjande hembesök för 75-åringar försvinner och därmed möjligheten att kunna kartlägga stödbehovet och eventuella risker i hemmiljön. Förebyggande åtgärder är det sista man ska spara in på om man eftersträvar en hållbar äldreomsorg på sikt där allt fler bor hemma.
Samtidigt som de äldre inte får den omsorg de förtjänar ska de betala allt mer. Förutom en betydligt högre skatt än löntagare på sin många gånger låga pension går merparten av inkomsten till uppehälle inom äldreomsorgen. Till det kommer ett ökade läkemedels- och sjukvårdskostnader som ytterligare belastar många äldres ekonomi. Att många äldre även upplever en stor ensamhet kan bidra till att måendet försämras.
Akut är det största problemet inom all omsorg personalbrist. Utan personal kollapsar verksamheten. Enligt social- och hälsovårdsministern bör det vara övergående eftersom det är ”många i röret nu” som utbildar sig till närvårdare. Men hur många kommer att stanna inom yrket med tanke på den rådande situationen?
Konkret kan även personalens välmående förbättras med bättre arbetslistor – alla klarar inte skiftesjobb – mer friskvård, metodhandledning ute på arbetsplatserna och inte minst högre löner, speciellt för de som jobbat länge på samma plats och skaffat sig övergripande kunskap och handledande egenskaper för ny personal och som tillför arbetsplatsen styrkor och trygghet.
PEGGY ERIKSSON
LINDA JANSSON
ÅLANDS FRAMTID
