SÖK
MENY
Samma rättigheter för ålänningar
Socialvården är en åländsk angelägenhet och ligger inom självstyrelsens behörighet. Trots det kan inte lagtinget och regeringen strunta i socialvården, bedriva en sämre socialvård än i riket eller avstå från att lagstifta om socialvården på Åland.
Ålänningarnas sociala rättigheter är skyddade i grundlagen, självstyrelselagen och i den så kallade garantilagen från 1983. Trots det har det åländska socialskyddet allvarligt försvagats sedan den nya självstyrelselagen trädde i kraft 1993.
De främsta orsakerna till detta är bristande politiskt intresse, otillräckliga resurser inom landskapsförvaltningen samt begränsad kompetens och för lite pengar. Socialdemokraterna har under många år krävt en uppdatering av det åländska socialskyddet med hänvisning bland annat till förändringar i sociallagstiftningen i riket samt de höga levnadskostnaderna på Åland. För detta har vi blivit beskyllda för att förespråka bidrag framom arbete. En absurd beskyllning som tyder på stora politisk okunnighet både om hur människorna har det på Åland och om socialdemokratisk politik som alltid förespråkar full sysselsättning.
Oberoende av detta finns det medmänniskor i vårt samhälle som på grund av olika orsaker inte klarar sin försörjning . Därför är ett väl fungerande skyddsnät viktigt. Alla ska ha möjlighet att leva ett värdigt liv.
Den lagliga grunden för detta är mycket tydlig. I grundlagens 19 § 1 mom sägs följande: ”Alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg” I samma paragrafs 2 mom förtydligas detta : ”Genom lag skall var och en garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare”.
Ålands ansvariga politiker således skall genom lagstiftning trygga alla ålänningars rätt till försörjning ifall man inte kan arbeta och tjäna sitt uppehälle för en kortare eller längre tid.
I självstyrelselagens 44 § finns följande bestämmelse: ”När budgeten fastställs skall lagtinget sträva efter att de sociala förmånerna för landskapets befolkning är minst desamma som i riket”. En bestämmelse som många hävdar att är rent deklaratorisk och menar därmed att den inte förpliktigar till något. Om man läser motiveringarna i självstyrelselagen sägs dock klart och tydligt att med social förmåner avses särskilt social service, utkomststöd, sociala understöd och därmed jämförbara åtgärder med avseende på enskilda personers och familjers sociala trygghet. På ett flertal ställen i motiveringarna understryks att förmånerna givetvis kan vara större i landskapet och att inget krav på likformighet föreligger.
Även om man har den åsikten att självstyrelselagens 44 § inte behöver följas så kommer man inte undan den s.k. garantilagen eller som den formellt heter Landskapslag (1983:22) om vissa grunder för landskapets hushållning. Lagen tillkom i lagtinget på basis av en lagmotion, nr 23 1982-83 med Alarik Häggblom (lib) och Sune Carlsson (c) som första undertecknare. Lagmotionen var ett resultat av en kompromiss mellan liberalerna och centern i syfte att lugna den opposition som fanns mot förslaget till ny självstyrelselag som parallellt behandlades av lagtinget. Oppositionen mot förslaget kom från breda folklager.Särskilt skärgårdsborna, löntagarna och vissa jordbrukare misstrodde förslagets ekonomiska del som då handlade om , likaväl som nu , om beskattningsrätten. Garantilagen var ett sätt att lugna oppositionen och den antogs med stor majoritet av lagtinget. I garantilagen sägs bland annat följande: ”Inom ramen för landskapets behörighet tillförsäkras landskapets invånare samma förmåner som invånarna i landet i övrigt under motsvarande förhållanden åtnjuter genom statens försorg såvitt fråga är om 1) socialvården …. och så vidare.”
Garantilagen har inte tillämpats aktivt. Av vissa politiska grupperingar ses den som förnedrande eftersom den begränsar lagtingets maktutövning. Flera röster höjs nu för att lagen helt skall tas bort och självstyrelsen skall därigenom befrias från oket att följa rikets lagstiftning inom socialvården.
Socialdemokraterna ser på saken på ett annat sätt. Grundlagen förpliktigar lagting och regering att ge ålänningarna sociala förmåner minst i samma omfattning som i riket. Självstyrelselagens och garantilagens bestämmelser skall aktivt tillämpas. Detta görs effektivast genom att rikets sociallagstiftning antas på Åland i blankettlagsform förutom i de fall att lagtinget vill ge ålänningarna bättre förmåner än i riket. Bättre förmåner kan givetvis vara andra förmåner och annorlunda förmåner ifall ålänningarna tycker så. Avgörande är att lagtinget inte kan avstå från att lagstifta om sociala förmåner på Åland. Detta kräver grundlagen, självstyrelselagen, garantilagen och alla de ålänningar som har rätt till en grundläggande försörjning och ett människovärdigt liv.
Barbro Sundback (S)
