Elhybridärendet är så mångfacetterat och innehåller så många konstigheter att i stort sett alla som nu kommenterar det faktiskt inte vet vad de talar om. Folk tror att den som sade upp avtalet helt enkelt måste vara den skyldige. Till och med ansvariga har svårt att komma ihåg annat än sådant som talar till deras egen fördel … Dem går det inte att lyssna på, man hamnar i en ändlös argumentation.

Min uppfattning efter att ha läst lagtingshandlingarna och inlagorna till rätterna är att det är medlemmarna i regeringen Sjögren 1 som är ytterst ansvariga för detta debacle. Jag tror till och med att det kunde löna sig att driva en skadeståndstalan mot dem, om Sjögren 2 är beredd att stämma Sjögren 1 (Sic.). Jag gör dock förbehållet att det är nästan omöjligt för en utomstående att förstå budgetarna för de aktuella åren. Så bristfälliga och otydligt formulerade är de. Några korta kommentarer:

Det fanns inte någon giltig fullmakt för ingående av avtalet för elhybriden. Att man försökte kringgå detta genom att ge avtalet formen av ett driftsavtal i stället för ett inköp ändrar inte på saken, eftersom årskostnaden för elhybriden var avsevärt mycket högre än för Skarven. Avtalet förutsatte därför ett budgetbeslut eller en uttrycklig fullmakt. Ingetdera fanns. Vid tidpunkten för upphandlingsförfrågan fanns troligen majoritet i lagtinget för att göra förfrågan. Däremot måste det ha stått klart för Sjögren 1 att det inte längre fanns majoritet i lagtinget för upphandlingen vid tidpunkten när avtalet skrevs under. Därför borde man då ha fört avtalet till lagtinget för underkännande och sedan tagit kostnaden för att bryta mot upphandlingsreglerna. Men man ville ha sin färja, så i stället skrev man på och satsade på att kostnaden för att bryta det ingångna avtalet skulle bli så hög att oppositionen, om den vann det förestående valet, inte skulle våga ta den. Man tolkade rätten att göra en upphandlingsförfrågan som rätt att ingå avtalet, trots att det fanns en känd de facto majoritet i lagtinget mot avtalet.

Den löst formulerade 40 miljoners fullmakt som fanns tolkades avse infrastrukturen i form av vägar, färjfästen, eldragningar och den stora bron. Sammanlagd kostnad +- 30 miljoner. Elhybriden rymdes inte alls inom den fullmakten.

Även om avsaknaden av fullmakt måste ha varit uppenbar för Thörnroos, valde hon att se mellan fingrarna i den frågan. Det finns många tänkbara orsaker till det … I stället hävdade hon med emfas att fullmakt fanns, vilket givetvis hindrade Widmans, som för övrigt gjorde ett mycket gott jobb i en nästan hopplös situation, att använda fullmaktsargumentet i processen – det enda argument som möjligen hade kunnat rädda landskapet. Nämligen: Det första man gör innan man skriver under ett 60-100 miljoners kontrakt är att kontrollera motpartens rätt att skriva under avtalet med bindande verkan. Om Thörnroos från början hade sagt att Sjögren 1 inte hade fullmakt och att konsortiet inte ens försökt kontrollera saken, hade landskapet kunnat hävda att man inte var bundet av ministerns underskrift. Konsortiet kunde inte anses vara i god tro om de inte ens hade försökt undersöka hans fullmakt. Någon ställningsfullmakt att ingå 60-100 miljoners kontrakt har nämligen inte våra ministrar.

Hur kan det nu vara ett problem att få fram skadeståndsbeloppet 14,5 miljoner när ett fasthållande vid kontrakten kassaflödesmässigt hade kostat minst 35 miljoner (bro med mera plus två års onödig hyra för elhybriden)? Kassabelastningen då hade varit mer än dubbelt så stor.

De som nu bör ta sitt ansvar genom att genast sluta som politiker helt och hållet och för alltid, är samtliga medlemmar i Sjögren 1 och åtminstone Thörnroos i Centern. – Tragiskt, men det är det minsta som krävs för att återställa folkets förtroende för systemet.

FOLKE HUSELL

Mer läsning

Ordfajt om ÅHS styrelseplatser

Kritik mot riksdagsledamoten om beredskapslag

Peter Lindbäck i lagtinget: ”Jämställdhetsarbete är helt avgörande för att råda bot på våldet”