Skärgårdstrafiken är en evighetsfråga i åländsk politik. Redan under tidigt 1970-tal formulerades den så kallade kortruttsprincipen. Med kortrutt avsågs redan då att sjöpassen skulle kortas ner med hjälp av broar, bankar och vägar över skärgårdens bebodda öar. Innan lagtinget fick budgetfrihet fanns det en budgetprincip som innebar att öronmärkta pengar kunde upptas i lagtingets budgetar för att finansiera skärgårdstrafiken. Detta försvann i och med det friare budgetsystem som infördes i självstyrelselagen från år 1991. Sedan dess har skärgårdens särintressen blivit allt svårare att finansiera.

Trafikministern har en märklig politisk makt i parlamentariska systemet på Åland. Olikt övriga ministrar kan trafikministern utöva ett omfattande ministerstyre. Detta har inte varit till fördel för skärgårdstrafikens utveckling. Ministerstyre innebär att ministern i detalj kan styra den del av landskapets förvaltning som ligger under trafikavdelningen. I ett väl fungerande parlamentariskt system finns regler för att minska ministerns möjligheter att direkt lägga sig i förvaltningen. Inom landskapsförvaltningen är de flesta verksamheter friade från direkt ministerstyre genom att de organiserats i form av myndigheter, affärsverk eller bolag.

ÅHS är en självständig myndighet som inte direkt kan styras av hälso- och sjukvårdsminister Annette Holmberg-Jansson. Utbildningsminister Annika Hambrudd kan inte direkt styra gymnasieskolan och kansliminsiter Harry Jansson kan inte besluta om landskapets fastigheter eftersom ett affärsverk ansvarar för fastigheterna. Fler exempel på detta kan ges men dessa tre torde räcka för att klargöra makt- och ansvarsfördelningen över landskapets verksamheter.

Detta gäller dock inte för skärgårdstrafiken som ligger direkt under trafikavdelningen och den ansvariga ministern. Detta har utnyttjats politiskt av olika trafikministrar. Jag minns en trafikminister som använde avdelningens interna kommunikationssystem för att sprida sitt valprogram och det är inte ovanligt att trafikministrar tillfälligt ändrar tidtabellen på rätt tvivelaktiga grunder. Utöver kuriosa som detta är ministerstyret politiskt och ekonomiskt ineffektivt. En mandatperiod är för kort för att genomföra hållbara och affärsmässiga reformer av skärgårdstrafiken. Köpet av Skarven och de mesta av tonnaget därefter är ad hoc lösningar som inte verkar ingå i någon långsiktig plan för hur trafiken ska uppdateras och utvecklas.

Skärgårdstrafiken är en så stor verksamheten att den behöver skötas professionellt och långsiktigt. För att åstadkomma detta kan landskapet till exempel bilda ett landskapsägt bolag eller ett affärsverk som ansvarar för verksamheten, driver trafiken, färjfästen och köper in tonnage och sköter Ålandstrafiken. Lanskapsregeringen har det övergripande politiska ansvaret för trafiken och dess finansiering men står utanför den operativa verksamheten. Skärgårdstrafiken måste drivas på affärsmässiga grunder som en självständig enhet under landskapsregeringen. Trafikministerns roll är inte att vara VD för skärgårdstrafiken utan här måste armlängdsavstånd skapas för att verksamheten ska kunna drivas och förnyas på ett professionellt, långsiktigt och hållbart sätt.

Barbro Sundback (S)

Mer läsning

Över 2 000 skrev under för Galtbytrafiken

Kökarlista med 2320 namn överlämnades till lantrådet

Finans- och näringsutskottet: ”Behövs en långsiktig plan för skärgårdstrafiken”