SÖK
MENY
Starkt stöd för en demensby på Ytternäs ängar
Mariehamnsmuseet fylldes till sista bänk den 7 november för att diskutera en demensby på Ytternäs ängar. Diskussionen inleddes av Eva Eriksson som är specialläkare i psykiatri. Hon kunde berätta initierat om ursprunget och erfarenheterna av demensbyar i Nederländerna.
Hennes budskap till publiken var att de äldre som bor i en demensby håller sig aktiva och friskare eftersom de har stor frihet att röra sig både utomhus och inomhus. Byns sociala sammanhang bidrar till en god livskvalitet. Hyresgästerna drabbas inte så lätt av depressioner och medicinernas antal kan kraftigt reduceras. Tvärtemot okunniga påståenden är det kostnadseffektivt att driva en demensby eftersom det krävs mindre personal när de boende inte är sängliggande och ständigt kräver hjälp och stöd för alla vardagssysslor. Eva Erikssons sammanfattning är mitt i prick: Målet ska vara mera liv i dagarna – inte flera dagar i livet.
Arkitekt Gunda Åbonde presenterade en skiss av en tänkt demensby på Ytternäs ängar. Den bygger på sju separata enheter med plats för åtta hyresgäster i varje enhet. Talet åtta har valts bland annat för att Odalgården har en demensavdelning med åtta platser. En enhet som anhöriga hyllar och berömmer.
Totalt skulle 56 personer få en boendeplats i demensbyn. Området är ingärdat och alla hyresgäster kommer direkt ut från sin enhet. Demensbyns interna kommunikationer bildar en åtta med två innergårdar. Vid entrén finns allmänna funktioner som reception, restaurang, festsal, spa och en butik om så önskas. De allmänna utrymmena kan besökas och användas av vem som helst. Västergårds med sina fina gamla byggnader nästgårds kan införlivas med demensbyn och tillhandhålla övernattningsmöjligheter för anhöriga, dagverksamheter och andra aktiviteter som bara fantasin sätter gränser för.
Många i publiken uttalade sig om förslaget. Åsikterna var genomgående positiva. Några vårdare deltog i diskussionen. En vårdare ville tillbaka till jobbet på demensbyn. En annan blev varm om hjärtat när hon tog del av förslaget. Många berättade om svåra prövningar med anhöriga som inte fått rätt vård på våra nuvarande äldreboenden som har karaktären av korridorboende.
Eva Eriksson konstaterade avslutningsvis att Trobergshemmet likt många andra äldreboenden inte har en bra arkitektur. Det saknas trygga grönytor. Möjligheterna för klienterna att komma ut är i praktiken starkt begränsade. Bristen på fysisk aktivitet gör att klienterna snabbt går ner sig och blir vårdtunga.
Margit Holmberg presenterade en namnlista till förmån för demensbyn. Många samlar nu namn och Margit, Gunda och jag som driver projektet hoppas att många vill vara med och ge det sitt stöd. Den sista tiden i livet ska vara fylld av glädje, aktiviteter och trygghet. För att åstadkomma det krävs en arkitektur som bejakar dessa mål. Man kan säga att arkitekturen är en viktig del av vården.
BARBRO SUNDBACK
