SÖK
MENY
Tron på demilitariseringen vacklar – del 1
Allt oftare innehåller våra tidningar artiklar om ålänningar som söker sig till arméns kurser eller gör frivillig militärtjänst. Samtidigt, i intervjuer och debattinlägg, kan vi läsa att det demilitariserade Åland nu är tryggare än någonsin och att just små nationer har skäl att hålla fast vi avtal; det är deras enda chans i tider av konflikter och avtalsbrott. Likväl tycks unga ålänningar lita allt mindre på de avtal som hittills hållit Åland utanför militära konflikter.
Militära och politiska kretsar ifrågasätter den åländska demilitariseringen. Medierna förkunnar att vi måste rusta för krig och att demilitariseringen är ett hinder för effektivt försvar av landets kuster. Orsaken är ny – rysk aggression i Ukraina – men råden välbekanta.
Under de första femtio åren, från freden i Paris 1856 till 1906, tycks Ålands demilitarisering inte ha ifrågasatts. 1906 uppförde rysk militär en telegrafstation på Prästö. Ryssland motiverade stationen för fördragsparterna med behovet att till havs hindra den vapensmuggling som bevisligen förekom. Förklaringen godtogs.
Inför andra världskriget blev det åter aktuellt att upphäva demilitariseringen. Försvarsmakten drog upp planer för ett remilitariserat Åland. Politikerna hade svårt att stå emot. Rudolf Holsti förde 1936 fram sina tvivel på det kloka i att Finland bryter mot 1921 års konvention:
”Åland är den enda bit av Finlands territorium vars okränkbarhet andra nationer har lovat att vara med om att upprätthålla … Man frågar sig om vi verkligen på eget initiativ bör sträva till att bli fria från denna förbindelse … Är det inte mycket troligare att Ålands säkerhet bättre tryggas genom internationella överenskommelser …”
Som utrikesminister ändrade han sig. Nu stod också Sverige mot Ålands sak. Åland skulle befästas och ålänningarna göras värnpliktiga enligt den så kallade Stockholmsplanen. Stockholmsplanen föll på ryskt veto.
Efter kriget steg spänningen på nytt i Östersjöområdet. Sovjetunionen hade åter blivit västmakternas huvudfiende. På olika håll i den alliansfria världen diskuterades avvärjandet av det nukleära hotet i termer av kärnvapenfria zoner. Initiativ togs i flera repriser på högsta nivå både i Sverige och Finland. Tidigare (och senare) har tomrum ansetts dra till sig fiender. Nu var det tvärtom tomrummen, de kärnvapenfria zonerna, som skulle skapa trygghet. Så gick demilitariseringen i stort sett ohotad genom det kalla kriget.
Under 1930-talet var Åland en part i debatten på regeringsnivå. Kontrasten är stor till dagens situation. Sundblom betonade envetet sambandet mellan försvarsfrågorna och Ålands så kallade nationalitetsgaranter från 1921: Hur skulle språksituationen komma att utvecklas med permanent bemannade försvarsanläggningar på Åland?
Det är ingalunda så att höga fördragsparter är de enda som skall höras och yttra sig i demilitariseringsfrågan eller överhuvudtaget i frågor av övernationell art. Ålandsfrågan med allt vad som ingår i den är vår fråga, det är viktigt att vi gör vår röst hörd och aktivt bidrar till opinionsbildningen också internationellt. Bland annat därför är opinionerna på Åland viktiga. Om det är som jag inledningsvis konstaterade, att stödet för demilitariseringen – en av hörnstenarna i vårt samhällsbygge – sviktar bland våra ungdomar bör vi fråga oss varför.
I en andra del av denna debattartikel kommer jag att diskuterar stödet för demilitariseringen och vad vi kan göra för att stärka det.
JERKER ÖRJANS
