Det tillhör ju diplomatins natur att vara mer eller mindre hemlig; detta oavsett om det är en eller flera demokratiska stater som gör upp så finns alltid ett intresse från någondera sidan att inte allt skall vara öppet för de som berörs, och eventuellt de professionellt kritiska att få full insyn.

Dokumentet med Ankara innehåller kanske inte som Ribbentroppakten mellan nazi-Tyskland och Sovjets Stalin ett hemligt protokoll men uppgörelser kan ha flera skepnader och är inte alltid skriftliga. Då det som i avtalet med Erdogan tydligen förutsätts åtgärder för att verkligen bli medlem i Nato finns ju ytterligare en kontrollpunkt vid det beslutet.

Det går inte riktigt ihop när antalet som skall utlämnas är fastslaget till antal men det skall ske genom en rättssäker process; förutsättningen för en rättssäker process är ju att resultatet inte kan definieras på förhand.

Vi vet att de vid eventuell utlämning ställs inför rätta i ett annat Nato-land. Men Nato är ingen klubb för välmenande humana stater som aldrig kan tänka sig att möjligtvis betrakta vissa minoriteter som inherent fiender till den etniskt definierade staten som skall renodlas etniskt fast den i princip redan är det.

Det lugnar eller övertygar inte när politiker säger att inga egna medborgare utlämnas vilket skall läsas som att icke medborgare i princip inte skyddas. Detta sagt i en stat där vi alla skall vara jämlikar. Retoriskt men inte när det gäller rikets säkerhet förstås.

Jag vet inget om detta och realpolitiker säger att vi skall låta några lida för vår säkerhet. Om ens de kunde veta att Nato kan erbjuda säkerhet. Kanske vi offrar principer för en chimär. Det realpolitiska argumentet används också av Turkiet för att motivera att en miljon armenier och andra kristna drevs ut i öknen under första världskriget och några hade samarbetat med den ryska fienden.

PETER ANDERSSON

Mer läsning

Krigsfartyg till Åbo på internationell övning

Skyddspolisen om ryska medieinslag: Det är en påverkanskampanj

Expert: Så fungerar de ryska mediastrategierna