År 1683 stod den ottomanska armén utanför Wiens portar och det som då var den kristna världen för väst, Moskva och tsarer var knappt kända i London eller Paris, men den tidens makt Frankrike hade ingen lust att hjälpa arvfienden Österrike (liksom den då självständiga kolonialmakten Venedig som gärna handlade totalt utan moraliska principer) expandera utan syftet är demokratiskt den tiden var religion fortfarande en religiös fråga och inte enbart en kulturell som idag. Att turkarna trots allt måste retirera kanske fick mindre betydelse för vad turkisk makt i bred mening är idag. Att Ryssland erövrade stora områden som Krim från Krimtatarerna, Djingis Khans sista och måttligt demokratiska imperieättlingar, som här hade sitt sista fäste under turkiskt beskydd definierade den strategiska situationen för Turkiet under kommande tid.

Öster om dagens Turkiet ligger Armenien vars gränser mot turkiskt både öst och väst har varit stängda långa tider som ett direkt resultat av västs fördömanden av turkiskt agerande under första världskriget vilket också klassas som folkmord på många håll men det har inte hindrat Västeuropa att finansiera Azerbajdzjans, bebott av azerier som talar ett språk lika turkiskt som turkiskan i Ankara eller mer än i Istanbul, vapenköp genom att köpa gas där och då väger Armeniens missnöje med Stalins godtyckliga gränsdragning lätt och etniska armenier i Nagorno-Karabach är inte på agendan när Europas felkalkyler gör att alla principer kastas överbord. Det faktum att Armeniens främsta allierade är Ryssland är säkert inte utan samband med det svala intresset för armenier just nu men trots att de kristna armeniernas lidanden under islam tidigare passade oss utmärkt. Fakta är ju att det som av flera parlament klassats som ett folkmord på armenier var en stor sak när anfallet hade kommit från Istanbul och Ankara men det hörs idag inte mycken omsorg om de armenier som hotas eller dödas på order från Baku.

Turkiet skulle enligt avtalet från Sevre efter 1:a världskriget (1922) reduceras till Ankara och en del av Anatolien och det mesta övrigt fördelat på kolonialmakter och den förnedringen är knappast glömd ens idag och möjliggjorde auktoritära regimer som Erdoğans och de minoriteter som sedan sveks och idag diskrimineras inte bara på religiösa grunder som judar, greker och armenier med flera utan också kurder har måttligt förtroende för väst efter det. Avtalet från Sevre var säkert en faktor när Turkiet inte helt sonika godkände utvidgningen av Nato där de makter som låg bakom avtalet från 1922 också var huvudintressenter. Att placera turkiskt agerande i ett historiskt ljus är inte att ursäkta eller försvara det utan bara ett konstaterande att historien inte har ett klart moraliskt mönster. Väst har en eminent förmåga att samtidigt vilja tro men inte kunna veta att världen bör rätta sig efter vår samtida moral och också försöka vilja inse att det bara är illusioner vid mötet med reala och råa ekonomiska och maktintressen och etnisk stolthet.

PETER ANDERSSON

Mer läsning

Team Dunder dansade hem 31 pallplaceringar

Fasadrenovering präglas inte av sunt förnuft

Lagen om sjukkostnadsavdrag bör återtas