SÖK
MENY
Tvisten handlar om kyrkans innersta väsen
Jag vill dela några tankar angående Michael Hancocks ledare i onsdagens tidning 23 september som handlade om Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) beslut i ärendet som gällde domkapitlet i Uleåborgs varning till pastor Árpád Kovács, som hade utfört vigsel av ett samkönat par.
Den nya äktenskapslagen i samhället har inte förändrat förutsättningarna för att utföra en kyrklig vigsel, utan präster skall enligt HFD utföra vigslar som förr. Det är sant att vi nu har två olika uppfattningar om äktenskapets väsen. Däremot finns det ingen oklarhet om vad kyrkans äktenskapssyn är. Det kan vem som helst lätt ta reda på. En helt annan sak är att enskilda församlingsmedlemmar och även präster kan ha olika åsikter om detta, eller tycka på ett annorlunda sätt. Men det representerar inte kyrkan äktenskapssyn, utan deras egen, och de har full rätt att tänka som de gör. Också kan ingen förhindra någon att älska vem som helst.
När HFD upphävde förvaltningsdomstolens beslut om att ”fria” Kovács tog den inte alls ställning till om det är rätt eller fel att viga samkönade par. Frågan var bara om huruvida domkapitlet hade rätt att ge honom en varning på grund av hans handlande som kyrkans präst. Som Hancock säger var förväntningarna stora att HFD skulle ha gått på förvaltningsdomstolens linje och gett Kovács rätt, och samtidigt indirekt tagits ställning i själva sakfrågan.
Men det är viktigt att förstå att HFD inte tog ställning på sådant sätt. Deras beslut handlade bara om tillvägagångssättet i ärendet, inte om huruvida könsneutrala äktenskap är rätt eller fel.
HFD lät sig inte sig bli indragen i en tvist som kyrkan skall lösa själv. Om kyrkan skulle förlora sin autonomi på det här punkten skulle det i slutändan inte alls vara en kyrka. Därför kan en sekulär myndighet inte avgöra sakfrågan. Kyrkan måste vara kapabel att göra det själv. Det sker genom Kyrkomötets agerande.
I kyrkan godkänner man vigslar som utförs i magistraten. Vi har i Finland också över hundra präster som utför könsneutrala vigslar. Dessa äktenskap godkänns på samma sätt som de som har ingåtts vid magistraten. Det är alltså fritt framför en enskild präst att utföra en sådan vigsel. De gör i sin egen auktoritet, men kan inte säga att de utför en kyrklig vigsel enligt kyrkolagen. Huruvida Gud själv välsignar dylik vigsel är fritt fram att spekulera.
Michael Hancock gör inte klokt när han stämplar enskilda troende människor som ”rättfärdiga” eller ”övertygade”. Skildringen av äktenskapet mellan man och kvinna är en av de röda trådarna genom hela Bibeln och det finns goda intellektuella och teologiska skäl att försvara den synen. Jag förstår Hancocks irritation, men jag tror inte att det är klokt att säga att finska kyrkan är svag i sin hjärna. Det här är alltså inte filosofisk eller politisk, utan teologisk fråga. Vi har inte kvar den enhetliga kulturen där kyrkans position i samhället var en självklarhet. Om Kyrkan skall överleva i framtiden måste den vara kapabel att definiera sin egen tro och lära. Om den inte gör det gör någon annan det. Men HFD:s klara budskap är att det är på Kyrkans egen ansvar att lösa denna tvist. Denna signal är således positiv oberoende vad man tänker om själva saken. I Sverige beslöt politikerna denna kyrkliga fråga men i Finland tar man annan väg.
Det är mycket viktigt att förstå att HFD:s beslut är ett godkännande och erkännande av kyrkan som en självständig institution i vårt land, alltså en verklig och andlig kyrka. Och det är just kyrkans innersta väsen som denna tvist ytterst handlar om. När äktenskapet i Finland blev könsneutral betonade man tydligt att kyrkan och andra religiösa samfund får fritt definiera sin egen äktenskapssyn. HFD har agerat hederligt och respekterat detta löfte.
ANTTI HÄMÄLÄINEN
Svar till Antti Hämäläinen och till Johanna Evenson (se skild insändare om samma ledare):
En lugn genomläsning av ledaren ifråga torde göra tydligt för bägge skribenterna varför man inte kan klandra Högsta förvaltningsdomstolens beslut: man har helt enkelt fattat ett principbeslut i en procedurfråga och nogsamt hållit tassarna borta från den heta potatisen i anrättningen, nämligen frågan om samkönade vigslar i kyrkan. Det är den frågan som ledaren behandlar.
Visst vore det trevligt om kristna i Finland kunde engagera sig mot homofobin i ”folkkyrkan” på det sättet som Johanna Evenson uppmuntrar till. Var och en må dra sina egna slutsatser om varför så ännu inte skett.
Min egen gissning: därför att det fortfarande finns alltför många traditionalister i församlingen, som likt Hämäläinen anser att det finns ”goda intellektuella och teologiska skäl” till att diskriminera andras sätt att älska.
MICHAEL HANCOCK
