SÖK
MENY
Tyst vår
Rachel Carsons bok ”Tyst vår” slog ner som en miljöpolitisk bomb, när den gavs ut i början på 1960-talet. Kan det verkligen gå så illa? frågade man sig då.
Nu är framtiden här och våren är ”tyst”, åtminstone i delar av den åländska arkipelagen. Troligen av andra orsaker än de Carson skrev om, men likafullt tyst.
I Hammarlands Bovik, där åd- och svärtesflockar med stora kullar fanns vid varje udde för tjugo år sedan finns inget. – Nej förresten, det finns faktiskt ett sista par, ett par storskrakar utan ungar.
Lika dåligt lär det vara längre norrut, upp mot Äppelö och Lökö, har jag hört. I den stora Klåvskärsarkipelagen i Föglö är fågeltillgången en spillra av vad den var tidigare.
Men det finns ännu platser där det är till synes gott om fågel, till exempel i Svinöarkipelagen som man passerar på vägen mot Degerby, där det för övrigt också finns en del fågel. Liksom i skärgården söder om Mariehamn. Platser där den mänskliga aktiviteten är högre. Men Sonboda-Hastersbodaarkipelagen är tom, fullständigt öde. Åtminstone var den det runt den 10 maj i år.
Förr när det kryllade av fågel, häckade ådorna alltid på samma tuva eller under samma buske. De bytte således inte häckningsplats från år till år. Om ådan dog blev häckningsplatsen tom under låg tid, kanske för alltid. Är det detta som har skett i stora delar av vår skärgård och som är förklaringen till den ojämna distributionen av häckande sjöfågel?
Jag är benägen att tro att det kan vara så. Då kommer det att ta lång tid innan vi åter har starka populationer på de områden, där det nu är tomt. Ja, tomt och tomt förresten, där det ännu finns lite fågel kvar, finns det ju också havsörn. Örnar som nu kalasar på de sista resterna av det bord de inbjöds till av havsörnsentusiasterna för tjugo år sedan. Då när det ännu fanns gott om sjöfågel.
Kan det verkligen vara så att den skyddsjakt som bedrevs av genuina skärgårdsbor på havsörn och trut ända in på 1950-talet var ett uttryck för inskränkthet, okunnighet och illvilja mot konkurrenter om naturens håvor? Eller var det en på sekellång erfarenhet baserad aktivitet för att upprätthålla den balans i naturen, som många anser föreligga, när det finns gott om sjöfågel av alla slag i skärgården? Och dessutom en del havsörn.
Visserligen bör vi vara tacksamma för att havsörnsentusiasterna räddade denna majestätiska och för naturen säkert viktiga fågel från utrotning – ett STORT tack till dem alla! – men många genuina skärgårdsbor anser, liksom jag, att entusiasterna också är skyldiga till den katastrof som nu utspelar sig inför våra ögon. Överstora örnpopulationer har utvecklat nya jaktbeteenden – de jagar i flock (5-15 fåglar) – och kommer därmed, om inte radikala åtgärder vidtas, att klara av att utrota de sista dykänderna inom överskådlig tid. Det vill säga innan örnarna drar vidare till bättre jaktmarker. Och då kommer vi inte ens att ha havsörn i vår skärgård. I Bovik ser man dem redan alltmer sällan.
Med de senare årens drygt hundra flygga ungar i de åländska örnbona, behöver dessvärre flera årskullar av havsörnstammen elimineras, samtidigt som jakten på mårdhund och mink intensifieras. Kanske det skulle räcka med konsekvent äggprickning under några år, även om effekten av en sådan kommer långsamt? Vi vet ju var bona finns.
Låt inte havsörnsentusiasternas ofta bokligt lärda svada vinna över skärgårdsbornas erfarenhetsbaserade kunskap. Låt inte havsörnshjältarna i sin iver fördärva vår sjöfågelstam och skärgård. För skulle det vara så att nedgången i fågelpopulationerna beror på näringsbrist eller någon form av lokal miljöpåverkan, så borde vi ha hittat utmärglade, sjuka eller döda fåglar längs stränderna – dessutom någorlunda jämt fördelat över skärgården. Men det har vi inte.
Folke Husell
