SÖK
MENY
Umgängessabotage en fråga för alla
Jag läste Ann-Charlotte Funcks insändare i Nyan och reflekterade över att Ann-Charlotte sätter fingret precis på det som behöver pekas på. Jag tror nämligen precis som Ann-Charlotte att umgängessabotage är något som behöver konfronteras av tredje part.
Ett utstuderat umgängessabotage har inte bara negativa effekter på barnet och dess tillvaro, även den frånvarande föräldern far illa. Föräldrafjärmande är en grym process som är svårt att komma tillrätta med rättsligt, det är förvisso inte olagligt så tillvida att umgängessabotage faller under allmänt åtal, dock skall umgänge eller verkställighet av fastslaget umgänge civilrättsligt prövas vilket ankommer en förälder helt och hållet.
Umgängessabotage kan bedrivas i mindre skala eller mer omfattande, dock oaktat graden av umgängessabotage kan man säga att allt fjärmande av den andra föräldern följer ungefär samma mönster. Initialt ändras planerade umgängen, ofta i sista stund. Barnet lockas till andra aktiviteter som sammanfaller med umgänget eller så är barnet ”sjukt” eller ”vill inte”. Barnet övertalas helt enklet att inte ha lust att träffa umgängesföräldern.
Den fjärmande föräldern kan också, när umgänge kommer till stånd, ställa orimliga diktat på umgänget, till exempel att barnet måste ringa till boendeföräldern med vissa intervaller. I mer eller mindre omfattning får barnet också av den fjärmande föräldern en negativ bild av den andra föräldern, det uteblivna umgänget skylls på den frånvarande föräldern. Barnet invaggas i en falsk föreställning att den andra föräldern inte vill träffa barnet eller inte tycker om barnet längre.
I mer utstuderade fall av umgängessabotage utvidgas den negativa bilden av den andra föräldern till barnets omgivning. Grannar och släktingar får ta del av samma negativa bild, skolan och barnets fritidsaktiviteter, föreningen eller idrottsklubben lika! så. Falska anklagelser mot den frånvarande föräldern är också vanliga. Det kan vara allt från svartmålande i allmänhet till direkt falska påståenden, man kan tex. dra till med påhittade domstolsbeslut att den andra föräldern inte får träffa barnet.
Problematiken, som jag ser det, är att en umgängessaboterande förälder tycks ha lätt för att gör sin sak hörd i barnets omgivning. Man ifrågasätter ingenting av det som framförs om den frånvarande föräldern. Rimligt vore ju att till exempel skolan begärde det beslut som fastslagit att pappan inte får komma till skolan och träffa barnet om det påstås att så är fallet. I föreningar och idrottsklubbar vill man oftast inte dras in i en konflikt som kan finnas mellan två föräldrar. Detta utnyttjar umgängessabotören genom att hota med att ta barnet ur verksamheten om klubben eller föreningen befattar sig med den frånvarande föräldern.
Detta och den omfattande svartmålningen av den andra föräldern gör att ledare känner sig pressade att ! inte ens diskutera med den andra föräldern som kanske tar kontakt med barnets fritidsaktivitet. Man klargör att man vill stå utanför konflikten, att man tänker på barnet och därför inte tar någons parti, samtidigt som man paradoxalt i samma stund har tagit den fjärmande förälderns parti genom att inte låta den andra föräldern vara delaktig.
Här behövs en genomgående attitydförändring, både hos skola och föreningar och organisationer som bedriver barn- och ungdomsverksamhet. Naturligtvis är en ungdomsverksamhet eller en sportaktivitet i första hand till för barnen och inget annat. Men, man kan rimligen begära att barnens båda föräldrar på något sätt skall vara delaktiga. Det skall helt enkelt inte vara möjligt för en förälder att ställa diktat och kräva av klubben eller föreningen att den skall utestänga andra personer.
Att en förening skall vara öppen för alla föräldrar är inget som kan påtvingas eller lagstiftas, det är helt enkelt ledarna/tränarna som måste se till! sin egen attityd och ta sig an viljan att vara konfliktlösare och inte gömma sig bakom ”inte ta parti”-argumentet. Om man tar sig an problemet och löser det så är det barnet som är den stora vinnaren. Just klubben eller föreningen kan i vissa fall vara den enda kanalen för en utfryst förälder att etablera någon sorts kontakt med barnet.
Att även den frånvarande föräldern får vara med genom att till exempel ha kontakt med ledarna gör att barnet trots att det inte träffar föräldern ändå kan känna en sorts närvaro och samhörighet med den frånvarande föräldern. Detta kan i förlängningen utvecklas till att föräldern också har möjlighet att etablera kontakt med barnet genom klubben eller föreningen.
Insatsen som krävs kostar inte pengar, det kostar i form av engagemang, lyhördhet och attitydförändringar hos ledarna. Utdelningen av satsat ”kapital” i form av engagemang kan dock bli enorm.
Just därför upprepar jag Ann-Charlottes uppmaning: Våga reagera på umgängessabotage!
Östen Hägg –
bara en vanlig pappa
