SÖK
MENY
Upp till bevis gällande ö-undantaget
Finlands riksdag har antagit det så kallade ö-undantaget som innebär att alla fartygstransporter med passagerarfartyg över 5 000 ton mellan fastlandet och Åland får lättnader i utsläppshandeln. Detta undantag gäller fram till 2030. Det innebär att de rederier som trafikerar de aktuella rutterna gör årliga inbesparingar i mångmiljonklassen.
Undantagspolitiken riskerar att minska motivationen att ställa om till grönare fartygsdrift och möjligheten att gå i täten för omställningen. I omställningen finns tekniska och ekonomiska möjligheter för till exempel hållbar turism och transport.
En betydande del av medlen från utsläppshandeln förväntas gå till finansieringen av sjöfartens miljöinvesteringar och -utveckling. Åland, som ofta stolt hänvisar till sina fina sjöfartstraditioner, borde gå och bräschen för att skapa ett centrum för hållbar sjöfartsutveckling. Om Åland inte är med och bidrar till utsläppshandeln lär Åland knappast få några medel från den. Det är högst troligt att Åland blir akterseglat i detta hänseende.
Vissa rederier säger att omställningen sker i alldeles för snabb takt men glömmer att det har planlagts krav på minskade koldioxidutsläpp för sjöfarten i mer än 25 år. Om det är för snabbt måste man ha blundat.
Det är klart att transporter är viktiga för Åland, och skatteundantaget med taxfreehandel på färjorna har medfört att vi i dag har ett antal avgångar till nytta för många på Åland. Rederierna har dock tveklöst haft den största nyttan. Till exempel Viking Line, som utnyttjar ö-undantaget, gjorde en
rörelsevinst på 52 miljoner euro för de första nio månaderna 2023.
Enligt en rapport från 2023 mår våra havsvikar sämre än någonsin. Av Ålands totala koldioxidutsläpp står skärgårdstrafiken för 6 procent och övrig sjöfart för 21 procent. Landskapsregeringen säger sig vara villig att satsa 250 miljoner euro på en utbytesplan för fossilfri skärgårdstrafik för att bättra miljön till nytta för alla ålänningar. Den intentionen rimmar illa med att delar av handelssjöfarten får undantag från klimatåtgärderna.
De rederier som har nytta av ö-undantaget har en moralisk skyldighet att redovisa för det åländska folket vilka inbesparingar undantaget har medfört och hur dessa medel använts till förmån för vår miljö. Det är alltid någon som betalar notan. Om rederierna inte öppet redovisar hur de använder sina ö-undantagsrabatter till satsningar på omställning får man anta att pengarna går till dividender. Då betalar klimatet och miljön notan och vi kan vänta oss att rederierna år 2030 ber om ytterligare förlängning av undantaget.
GUY BJÖRKQVIST
AINO WALLER
