SÖK
MENY
Utan tredje sektorn stannar Åland
Med anledning av den kartläggning, eller granskning, av tredje sektorn som tidningen Åland gjort i veckan, vill jag som föreningsaktiv och sedan många år anställd inom tredje sektorn förtydliga några saker som kan vara relevanta när man gör en utvärdering av det arbete som görs och de pengar som fördelas inom frivilligsektorn.
2012 gjorde Åsub en kartläggning över de samhällsekonomiska och kvalitativa effekter sektorn har. Undersökningen innehöll uppgifter från cirka 200 föreningar i olika sektorer. Man kunde konstatera att föreningarnas medlemmar lade ner i snitt 1 700 obetalda arbetstimmar per år i sin förening. Störst var antalet obetalda arbetstimmar inte oväntat i idrottssektorn, följt av sociala sektorn.
Baserat på de föreningarnas uppgifter uppskattade Åsub det totala antalet obetalda timmar inom tredje sektorn till cirka 800 000 timmar per år!
Omräknat i kommunal genomsnittslön skulle det motsvara cirka 36 miljoner euro per år. Åsub skriver i sin sammanfattning ”Om vi jämför mängden bidrag till föreningar mot samhälleliga värdet av frivilligarbete, får vi till svar att samhällets satsning på en euro genom bidrag ger mellan tre och fyra euro tillbaka.”. Man kan konstatera att en euro investerad i tredje sektorn ger mycket god avkastning.
De utdelade Paf-medlen som nu granskas, gör alltså en enorm samhällsnytta. När det gäller redovisningen av Paf-medel är en förenings styrdokument så som verksamhetsplan, budget, verksamhetsberättelse och bokslut offentliga handlingar. Dessa lämnas även årligen in till landskapsregeringen i samband med Paf-ansökan. De offentliga medlen redovisas alltså av föreningarna och den som vill kan ta del av handlingarna, detta gäller även media.
Kraven från landskapsregeringen på redovisning och organisationsstruktur samt styrdokument har ökat för varje år och små föreningar kämpar verkligen för att uppfylla dessa. Det är viktigt att komma ihåg att de allra flesta föreningar, deras förtroendevalda och i de fall det finns anställda även de, sköter sig exemplariskt. Jag har varit aktiv i ett 20-tal olika föreningar genom åren, varit med och startat upp två, varit ordförande i tre och anställd av fyra, och jag skulle vilja påstå att missbruk av offentliga medel är mycket sällan förekommande i små föreningar.
Tvärtom blir det inte sällan så att ett engagemang i en förening, åtminstone inom sociala sektorn, kostar. För det hundratal oavlönade timmar man lagt ner, för de många hundra kilometrar man kanske kört, och samtal man ringt, får man i de allra flesta (bästa) fall en gratis måltid varje år vid ett medlemsmöte. Ibland blir det bara kaffe och en bulle. Det är viktigt att minnas att de allra flesta föreningar inte har anställda, och de som har, har i de flesta fall en enda, ibland deltidsanställd. Det mesta arbetet ligger ändå på de frivilliga.
Så varför gör man det då? Det är väl ingen som tvingar en? Nej, ingen behöver tvinga dessa människor att engagera sig. De drivs av sitt engagemang för sina medmänniskor, för sin sport, sin övertygelse, för sin kulturgenre och för sin kommun. De vill bidra till samhället, förbättra livet och vardagen för sig själv och andra, de vill göra något meningsfullt.
I många fall ger de service som annars skulle åligga kommunerna. Mycket hälsofrämjande och förebyggande arbete görs här, mycket informations och upplysningsarbete, och mycket socialstödsarbete likaså.
Så vad händer om Paf-medlen tar slut? Om tredje sektorn går i strejk? Kan kommunerna på något sätt bära upp den verksamhet som då faller på dem? Kan man på samma sätt som tredje sektorn förebygga utanförskap, främja delaktighet, förebygga droganvändning, psykisk ohälsa, ekonomisk utsatthet, fysisk ohälsa och så vidare? Tja, om man har 36 miljoner att anställa folk för, så kanske. Troligtvis skulle det väl helt enkelt bli så att den servicen och verksamheten skulle försvinna. Det skulle vara katastrofalt för ålänningarna. En försämring i livskvalitet som skulle drabba många hårt.
Visst ska man kunna diskutera och problematisera tredje sektorns verksamhet. Hur kvalitetssäkrar man servicen? Hur kan man rättvist fördela pengarna, så att den som uppvisar mycket verksamhet även får medel till den? Hur rimlig är fördelningen mellan de olika sektorerna och de olika aktörerna? Allt detta måste diskuteras, och kanske även förändras. Men det behöver ske med den allra största respekt för alla dem som ägnar sitt liv åt frivilligarbete.
Cita Nylund
