SÖK
MENY
Värnplikt på Åland skulle stärka vårt samhälle och demilitariseringen
Enligt våra tidningar söker sig unga ålänningar till frivillig militärtjänst och äldre lär sig vapenhantering på försvarsmaktens kurser. Hur skall det tolkas? Är det tron på demilitariseringen som sviktar? Nytt är det i alla fall inte. Under Finlands krig har åländska män anslutit sig till armén eller hemvärnet och kvinnor har enrollerat sig i Lottarörelsen. En välkänd åländsk lotta under Vinterkriget var Sally Salminen.
Nu lever vi i kristider. Också ålänningar känner sig maktlösa och frustrerade och frågar: Vad kan jag göra? Försvarsmakten har ett svar: lär dig hantera vapen! Mitt förslag är att vi erbjuder våra ungdomar ett vapenfritt alternativ till militärtjänst, en åländsk värnplikt.
Det skulle ha varit i samklang med demilitariseringens anda att ålänningarna skulle ha befriats från vapentjänst.
– Till tänderna beväpnade öbor på demilitariserade holmar … vad liknar det!
Men ålänningars eventuella vapenfrihet var det ingen som tänkte på efter Krimkriget. Då var alla finländare befriade från tvånget att bära vapen, liksom under nästan hela den ryska tiden.
Åländsk militärtjänst – när den blev aktuell i det självständiga Finland – föll på svårigheten att kombinera grundlagens garanti för det svenska språket och arméns lika odiskutabla kommandospråk, finska. Det fanns ett alternativ – tjänstgöring vid lots- och fyrväsendet – men det implementerades aldrig.
Men åländska skattebetalare betalar för Finlands försvar. Vi är alltså med och betalar för en värnplikt som vi inte har. Vad vi kallar den – om vi får den – är inte oviktigt: medborgarplikt, medborgarskola, samhällstjänst, civiltjänst, civilplikt. Jag använder ordet värnplikt. Plikter har vi redan som ingen reagerar mot, läroplikt till exempel. Vårt samhälle blir allt mera sårbart: extrema väderförhållanden, stora olyckor, bränder, pandemier, IT-systemens sårbarhet. Samhället måste skyddas, värnas. Till och med demokratin är utsatt i dag. Ingenting av detta kan försvaras med vapen, men måste likväl försvaras.
Jag är inte den som skall fylla den åländska värnplikten med innehåll. När det görs är det viktigt att många får säga sin åsikt i en demokratisk process. Några förslag vill jag i alla fall göra:
– den skall ge alla ungdomar möjlighet att bidra till vårt samhälle,
– den skall vara obligatorisk i samma mån som den finska värnplikten och gälla kvinnor och män,
– den skall inte ha arten av straffkommendering, men ändå vara utmanande fysiskt och psykiskt,
– den värnpliktiga skall själv välja inom vilken del av samhället han eller hon vill utbildas och tjänstgöra,
– värnplikten skall ge kunskaper för livet och helst också nyttiga behörigheter,
– den skall förbereda den värnpliktiga mentalt för konfliktlösning på alla plan, det personliga, inom grupper, i samhället och internationellt – fredsfostran kunde det kallas.
Till den konventionella, obligatoriska värnpliktens positiva bieffekter brukar man räkna sammanförandet av unga människor ur samhällets alla lager. Den effekten stärks om den åländska värnplikten också erbjuds värnpliktiga på andra sidan Skiftet och av gemensam inkvartering under åtminstone någon tid av utbildningen.
Krig och flyktingar går hand i hand. Omhändertagandet av flyktingar med allt vad det innebär fysiskt och psykiskt kunde vara något åländska värnpliktiga förbereds för.
Den åländska värnplikten skulle naturligt vara anknuten till det maritima, möjligen kunna integreras i sjöbevakningen och sjöräddningen.
Men, som jag redan sa, om innehållet i en åländsk värnplikt skall beslutas i en demokratisk process som involverar många ålänningar.
JERKER ÖRJANS
