SÖK
MENY
Vårt alltmer detaljstyrda liv
Läser med en viss uppgivenhet utvecklingsminister Alfons Röbloms (HI) kommentarer om den nya avfallshanteringslagen; varför i fridens namn måste landskapsregeringen/lagtinget ständigt öka sin detaljstyrning över kommunerna och oss medborgare?
Som moderat tror jag på så stor frihet på alla nivåer som möjligt där vi har ett samhälle som vågar lita på oss medborgare, som hellre hjälper oss att fatta bra beslut genom information och dialog i stället för socialistisk detaljtoppstyrning.
Det skylls ofta och gärna på EU när man vill pressa igenom egna politiska eller tjänstemannaambitioner som man vet att befolkningen inte gillar. Verkligheten är att vi faktiskt inte alls är så EU-toppstyrda som det påstås, toppstyrningen kommer från ambitionen att ”vara bäst i klassen” och maximera i stället för att minimera kraven från EU.
Vi ålänningar borde, så långt det är möjligt, gå på minimi-linjen. I alla fall där vi har egna behörigheter. Vi fick självstyrelsen för att ha möjligheten att skapa vårt samhälle enligt våra egna behov. Men vi verkar ha glömt vad detta innebär någonstans på vägen. Och det blir ständigt knepigare när finländsk ”bäst i klassen” lagstiftning, framtagen för stora verksamheter, utan någon djupare eftertanke hamras ned i våra små.
Detaljstyrning skapar inte bara en komplex och svårnavigerad omvärld, den är också extremt dyr genom den byråkrati som den driver fram. Vi undrar ofta vart våra skattepengar tar vägen. Här är ett stort svart hål som ingen riktigt vill kännas vid eftersom de som aktivt odlar detaljstyrningen är helt övertygade om sin egen förträfflighet och att vi medborgare inte klarar av att ta tillräckligt eget ansvar.
Självklart behöver vi samlevnadsregler (lagstiftning) för allt det som verkligen är viktigt. Men det måste också finnas en balans mellan rimlighet, komplexitet och kostnad där en jämförelse var vi ligger jämfört med vår omvärld används som en del av utgångsläget. Regeln borde vara att rimligheten alltid skall vara det första man funderar på och är lyhörd för när man börjar fila på förändringar i lagstiftningen. Ambitionen borde alltid vara att förenkla där det går.
För att knyta detta allmänna resonemang till den nya avfallshanteringslagen. Var finns kommunernas påstådda ”frihet” i att välja ett av två möjliga alternativ i insamlingsområden (antingen hämtning eller returdepå)? Påminner om den gamla sovjetiska valfriheten att beställa ny bil där alternativen var en ny Moskvitch med valfri färg bara den var röd.
Genom denna påstådda frihet menar Röblom att sorteringen skulle förbättras. Kan eventuellt så vara. Men är då vi ålänningar så mycket sämre än vår omvärld på att sopsortera att denna typ av detaljstyrning med tillhörande kostnader verkligen är motiverat? Finns någon kalkyl på vad det kostar våra kommuner att anpassa sig till och vart ska fakturan skickas? Eller handlar det enbart om Röbloms och HI:s egna politiska ambitioner, att vara bäst i klassen oavsett prislapp?
ERIK SCHÜTTEN
MODERAT OCH FRIVILLIG ANVÄNDARE AV SOPHÄMTNING MED 8-FACKS KÄRL, ALLERGISK MOT MIKROSTYRD ÖVERREGLERING OCH INKONSEKVENS
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
