SÖK
MENY
Vart är den åländska demokratin på väg?
Jag hade inte haft möjlighet att se den åländska regeringens arbete in i från sen 1999. Före jag 20 år senare som en del av regeringsunderlaget 2019 fick se hur det gick till nu och det blev skrämmande upplevelse. Ministrarna vare sig kunde eller ville styra ärendena. Det mesta var delegerat och tjänstemannastyrt. Var det någon dåligt fungerande instans som behövde styras upp politiskt, så kunde det inte sitta politiker i till exempel styrelsen, det skulle vara i stället så kallad kompetens. Denna utveckling verkar bara tillta på ett för demokratin olyckligt sätt. Kansliminister Ingrid Zetterman (Lib) slår nu nya rekord i politisk naivitet.
Jag tänker på utnämningen av ministerråd för Åland i Bryssel. Låt mig först säga att jag har inget emot att Anton Nilsson fick tjänsten, tvärtom. Däremot har Simon Holmström helt rätt i sin kritik mot hur tillsättningen gick till och att det är en nedmontering av tjänstens politiska betydelse. Zetterman säger att ”generellt skall tjänster tillsättas efter kompetens och inte efter politiskt godtycke”. Troligtvis inser inte Zetterman att hon genom den typen av uttalande omyndigförklarar inte bara sig själv utan hela den samlade politikerkåren. I intervjuer med henne framkommer också att en så pass viktig tjänst inte ens diskuterats på politisk nivå.
Min gode vän Ole Norrback sa alltid när han efter pensioneringen höll tal i nordiska rådet ”använd makten medan ni har den, ni kommer annars att ångra er sen.” Medan åländska ministrar av i dag hittar på de mest besynnerliga argument för att slippa ta i saker och ting.
Beträffande demokratin som jag nämnde tidigare så är den hotad, när snart allt skall styras och beslutas av tjänstemän. Vad får den enskilda medborgaren ut av det när den står där i valbåset? Han kan ju inte rösta på någon tjänsteman, de sitter i orubbat bo, medan ledande politiker av i dag tycker att politiskt beslutsfattande är godtycke. En för den åländska närdemokratin oroande utveckling.
ANDERS ERIKSSON (ÅF)
