SÖK
MENY
Vem skall betala den framtida välfärden?
I dagens värld finns många utmaningar, och en av dem är den offentliga ekonomin vilket vi här på Åland också fått känna av. Vi vet att KST kommer att bli betydligt dyrare för kommunerna än dagens system är, vi ser att ÅHS behöver betydligt högre budgetanslag framöver, än vad man får idag. Nya lagar stiftas hela tiden, lagar som ställer krav på kommunerna till utökad servicenivå för kommuninvånarna.
De anställda inom offentlig sektor anser sig inte ha lön enligt vad de har rätt att kräva enligt sin utbildning och kompetens, och den arbetsinsats de gör idag. Kommuninvånarna vill ha god service för det anser de sig ha rätt till med tanke på att de betalar skatt till kommunen.
Men ingen diskuterar vilka skyldigheter man har som medborgare, alla talar om den personliga friheten att välja det ena eller det andra alternativet inom till exempel vård, skola och omsorg. Men var kommer den personliga skyldigheten in? Den som talar om vad man är skyldig att ge tillbaka till samhället, för de tjänster samhället tillhandahåller? Alla talar om att man betalar ju skatt för servicen, men sanningen är den att man generellt sett betalar för litet för den service man erhåller. Landskapet och kommunerna knäar nu under bördan att ge lagstadgad service till alla medborgare.
Kommunalskatten kan inte höjas hur mycket som helst, och landskapet får inte hur mycket som helst av statens skattekaka, och när verkligheten kommer emot, finns bara två saker att göra. Antingen minska servicenivån för invånarna, eller införa lagtingsskatt, vilket ligger inom lagtingets behörighetsområde. Det tredje alternativet för samhället är att ta differentierade avgifter för sina tjänster. Den som har höga inkomster har ett betydligt högra avgiftstak än i dag.
Det märkliga är att det oftast är samma politiker som sitter i lagtinget och stiftar lagar som innebär höga kostnader för kommunerna, samtidigt som dom sedan sitter i kommunfullmäktige och klagar på lagtingets oförstånd och frånvaro av förnuft när det gäller lagstiftning.
Att införa lagtingsskatt för att bekosta sjukvård och omsorg är naturligtvis ingenting som någon lagtingspolitiker yppar högt i sociala sammanhang, men sanningen är den att om vi skall kunna behålla dagens servicenivå inom nämnda sektorer så måste vi också ha medel till förfogande för detta.
RUNA LISA JANSSON
