SÖK
MENY
Vi välkomnar alla med lärarexamen
Med anledning av intervjun med lagtingets talman Gun-Mari Lindholm i onsdagen tidning gällande erkännande av yrkeskvalifikationer ser jag anledning att korrigera några missuppfattningar eller felaktighet som framkommer i intervjun.
Talmannen framför att vi ska hitta ett sätt att likställa examina på Åland. Det systemet finns redan i dag och är lika inom hela EU. Systemet bygger på ett på Åland notifierat EU-direktiv och där vi sedan 2011 tillämpat en lagstiftning som reviderades 2017.
Genom landskapslagen om yrkeskvalifikationer kan man erkänna examina som avlagts i ett annat land inom EU. En förutsättning för erkännande är att en person i sin ursprungsmedlemsstat har rätt att utöva det yrke för vilket han eller hon ansöker om ett beslut om erkännande av yrkeskvalifikationerna.
Man kan alltså inte rakt av erkänna sådant som man inte ens i ursprungslandet har rätt att utöva. Lärarlegitimationen i Sverige är tydlig på den punkten och beskriver exakt vilka årskurser/ämnen man är behörig att undervisa i.
Däremot finns det system för att kompensera den väsentliga avvikelse som finns mellan sökandes examen och den utbildning som krävs. Systemet bygger på de kompensationsåtgärder (lämplighetsprov eller anpassningsperiod) som beskrivs i de anvisningar som landskapsregeringen nyligen fattat beslut om.
På Åland har vi definitivt inte problematiserat (talmannens ordval) lösningen utan snarare valt en mycket pragmatisk väg, som bygger på tillämpningen av de möjligheter som just självstyrelselagen erbjuder, vilket även talmannen efterlyste, för att ge lärare med den nya moderna svenska lärarutbildningen möjlighet att göra sig behöriga för åländska förhållanden och därmed komma i åtanke för en fast anställning i en åländsk skola.
Att en person som genomgått en pedagogisk utbildning, såsom talmannen citeras i tidningen, kan ta till sig andra ämnen och undervisa i dem kan jag uppfatta som en underskattning av lärarutbildningen i allmänhet. De olika inriktningarna inom den svenska lärarutbildningen gör åtskillnad inom områden såsom ämnesfördjupning- och didaktik, nybörjarundervisning och utvecklingspsykologi, för att nämna några exempel.
Utbildningarna skiljer sig också i andra avseenden och vi kan förmoda att man genom det svenska lärarlyftet haft som mål att lärarnas inriktade specialkunnande ska synas i skolan bl.a. genom bättre resultat i internationella mätningar av skolan och elev- och lärarprestationerna.
Det är även fullt möjligt att revidera behörighetsbestämmelserna i den nya grundskollagen, så som talmannen resonerar, utgående från den nya svenska lärarutbildningen. Dvs. att kommunerna inrättar tjänster för specifika årskurser.
Min uppfattning är dock att det i förlängningen blir utmanande i vissa förhållanden med dessa snävare behörigheter. Dels för att man plötsligt kan befinna sig i en situation att antalet behöriga lärare för alla årskurser inte räcker till i den enskilda kommunen eller skolan. Dels innebär det även att lärare som undervisar enstaka veckotimmar i en årskurs som man inte har behörighet för drabbas av löneavdrag.
I förlängningen kan det även få följder i kollektivavtalen eftersom det trots allt finns fördelar med att anställa lärare med full behörighet för hela grundskolans lågstadium.
Det finns redan sedan 1980-talets början, när lärarutbildningen reviderades i Finland så att den treåriga lärarutbildningen på institutsnivå (motsvarande lägre högskoleexamen) omorganiserades till en ren akademisk utbildning med högre högskoleexamen (pedagogiekandidat eller – magisterexamen), i kollektivavtalet reglering kring lönesättningen som premierar de med högre högskoleexamen.
Den bestämmelsen har nästan spelat ut sin roll i riket och är säkert berättigad på Åland pga. den berikande mångfalden av lärarutbildningar, men vi behöver inte ytterligare åtskillnader i lönegrunden som komplicerar löneräkningen.
Då det gäller talmannens exempel från sjukvården gällande behörigheterna så kan man ju utveckla den och transformera resonemanget till de explicita fall som gäller lärarbehörigheterna. En sjukskötare får ju inte heller behörighet för att fungera som barnmorska eller hälsovårdare utan vidare.
För deras del krävs omfattande studier för erhållande av behörigheten. För lärare med svensk ny lärarexamen krävs inte nödvändigtvis tilläggsstudier, men nog ett prov eller en anpassningsperiod som på Åland motsvarar 20 hp (jämför med 60 hp som avser ett års studier på heltid).
Till sist kan jag hålla med talmannen att terminerna i Sverige är längre, men det innebär inte att läsåret innehållsmässigt är det. Antalet arbetsdagar för elever och studerande i det svenska skolsystemet och det finländska eller åländska är så gott som lika.
Skolloven är något fler och längre i Sverige men vare sig där eller här är julledigheten en månad, vilket insinueras i den återgivna intervjun. Lärarna, studeranden och eleverna är förtjänta av sitt jullov efter den långa hösten med avsaknaden av ordentligt dagsljus.
Med motsvarande argument är alla förtjänta av sitt ljusfyllda sommarlov för att samla energi inför nästa läsårs arbete. För många lärare, studerande och elever innebär skolveckorna enligt vissa undersökningar ofta långt över 40 och tidvis uppemot 50-timmars veckoarbete.
Genom dessa förenklade förfaranden välkomnar vi alla med lärarexamen, oberoende var den avläggs, till den åländska skolan.
RAINER JUSLIN
AVDELNINGSCHEF, UTBILDNINGS- OCH KULTURAVDELNINGEN
