Nyligen kommit nyheterna att Turkiets president Erdogan drog tillbaka sina invändningar mot Finlands anslutning till Nato. Nu verkar tärningen vara kastad.

Börjande i april förra året och under de följande få veckor rusade Finlands regering, president Niinistö med statsminister Marin i spetsen, mot att värva landet i det av USA behärskade Natos led emot Ryssland, utan att se sig om eller pausa under ens den minsta betänketidens lopp. Inte på något vis hotade ryssarna Finland medan det då inte fanns någon orsak alls för att förutspå att något sådant skulle äga rum, än så länge Finland fortsatt (som ända sedan 1944) att kvarstå officiellt militärt oallierade.

Enligt min uppskattning (och inte bara min), var denna policyförändring inte bara ett oklokt och riskfyllt hasardspel utan en sådan som under det rådande läget kallblodigt sett varit helt onödigt att utföra. Ingen får veta vad följderna för Finland och dess befolkning kommer att bli i det nya läget.

Om man i Washington skulle visa sig nöjda med att dess nuvarande, relativt avslappnade, försvarsställning visavi Ryssland fortsätter vore det svårt att se vilken fördel Moskva då skulle vinna genom att adoptera en mer aggressiv militär ställning mot Finland.

Dock vad skulle då vara värdet för USA i bara att ha tillsatt ett eller två länder till åt sin Natosamling medan ingenting annat ändrar? Enbart en sådan ren symbolisk förändring knappast skulle räcka till: Däremot var banan av amerikansk utrikes, militär och ekonomisk policy under de senaste decennierna siktad mot ett radikalt mer aktivt stridslystet ställningstagande.

Denna bana kartlades året 1992 vid den så kallade Wolfowitz doctrine och ända sedan dess hystes med varierande grader krigsiver som ledstjärnan hos alla amerikanska regeringar vare sig styrda av en demokratisk eller republikansk president.

Det har utmynnat i en ändlös serie inskränkningar av alla tänkbara sorter och utsträckningar inom många länders inre angelägenheter, siktad på – i ett nötskal – ”regimförändring”. Alltså med mening att det ska bli USA själv som skall få ensidigt välja hurudant några (måhända alla?) av världens befolkningar kommer att styras samt av just vilka personer, i enighet över huvud taget med målet att (framför alla andra krav – inkluderande deras egna samhällens och befolkningens intresse) vidarebefordra USA:s.

President Nixons säkerhetsrådgivare sedan utrikesminister Henry Kissinger sägs att en gång ha anmärkt: ”Att bli USA:s fiende var farligt men att bli USA:s allierad var dödligt”. Det är just till den senare rollen Finlands ledning i förra året engagerade landet och sin befolkning.

Befolkningen kommer inte att ha någon röst alls om antingen – och, om så blir fallet, när samt till vilken utsträckning och på hurudant vis – Finland som Natomedlem skall påkallas för att agera i den rollen. Om och när kallelsen tas emot från Natokommandot skall alla sådana detaljer ha förutbestämts helt och hållet på huggskottet och politiskt manövrering i Washington bland människor vilka bryr sig minst av alla om eller till vilken utsträckning europeiska folk – såsom i aktuellt ukrainarna – kommer att skadas.

Robert Horwood, Eckeröbo

Mer läsning

Det är inne att vara finne

Djupt berörd av folket – Sauli Niinistö träffade pressen för sista gången

Pekka Haavisto ställer upp i presidentvalet