SÖK
MENY
Homofoba kyrkotalibaner skrämmer skiten ur mig
Det är nog nu tycker jag. Länge har jag haft ett hat-kärlek förhållande till kyrkan, mina teologiska studier och min rara prästman till trots. I perioder har jag umgåtts med tanken på att bli präst också jag, men det är slut med det nu.
Jag tänker göra slut med kyrkan med största respekt för många av mina finaste och käraste vänner som finns där.
Dostojevski skriver: ”Man måste älska livet mer än dess mening.” Jag har alltid haft svårt med alla -ismer och etiketter. De må sen handla om liberalism eller konservatism, pietism, karismatism eller katolicism, nationalism eller anarkism. Alla gränser är egentligen stulna säger Valdemar Nyman, stulna från någon annan.
Jag tänkte länge att nog kan man ju hänga kvar ändå i kyrkan, fastän man inte tror så värst mycket. Därför att jag älskar kyrkorummet, den fina dramaturgin i mässan, det fantastiska diakoni och utlandsarbete som många kyrkor utför idag. Därför att jag åtminstone älskar tanken på att det skulle finnas ett mål och en mening, men nu tror jag att det inte går längre. Jag vill inte höra till en institution som är så djupt odemokratisk och inhuman till sitt väsen och i tolkningen av sina heliga texter.
Jag tror inte att gud skapade kvinnan av mannens revben och att det därför finns en inbyggd skapelseordning som gör att kvinnan bör underkasta sig mannens överhet. Det är gudskelov inte heller en majoritet som tror på det i kyrkan idag.
Det som blev nådastöten för mig är nog trots allt det kyrkliga bemötandet av den svenska regnbågsmässan i Helsingfors förra veckoslutet. Först blev det nej på ett ställe, sedan på ett annat, till sist fick man hålla sin mässa i Diakonistiftelsens kyrka. Jo jag vet att det finns många som säger att gud hatar synden, men älskar syndaren. Att det är ok att vara gay, men man får inte utöva sin homosexualitet, för det står i bibeln att homosexualitet är synd.
När bibeln skrevs var homosexualitet helt förknippat med prostitution och utnyttjande. I bibelns värld fanns det ingen möjlighet att leva i ett öppet, respektfullt homosexuellt för hållande. Det som är kyrkans stora problem och tvisteämne idag är hur bibeln skall tolkas, och det finns som sagt många goda krafter som verkar för en liberalisering av kyrkan, men det finns lika många som inte är med på det.
För mig handlar det mer om en samvetsfråga än om faktisk tro och därför är det väl bäst både för kyrkan och för mig att vi gör slut. Jag känner människor med olika religiösa övertygelser. Det finns knäppskallar och trasiga människor överallt, liksom det finns andligt visa, kärleksfulla människor inom de flesta religioner.
För mig spelar inte den bakomliggande övertygelsen någon roll, det enda som spelar någon roll är resultatet, hur människor är mot varandra. Jag ser upp till öppna, fördomsfria människor med raka ryggar och varma hjärtan.
Kanske det är vad som krävs för vara en hel och trygg människa, som kan överlåta sig i livets famn. Då kan man ta emot vad som än kommer. Det behövs mycket tillit, man måste kunna lita på att livet är gott. Det handlar även om att bära kärleken i sin kropp, äga upplevelsen av att vara sedd, älskad och bekräftad.
Motsatsen till kärlek är inte hat utan rädsla. Det behövs mer tillit, kärlek, förståelse och solidaritet i vår värld, det verkar inte längre vara kyrkan som är bäst på att förmedla det.
