SÖK
MENY
Jag är djupt avundsjuk
Jag är så avundsjuk på Minna Palmqvist. Vad är hon, tolv? Nä, men i jämförelse med mig är hon det. Jag är 612.
Minna får människor att gråta för att hon är så duktig. Hon gör kläder och desajnar och så tar människor till lipen, ja, de blir så in i själen berörda av Minnas skapande att vätska tränger fram ur deras tårkanaler PÅ GRUND AV KÄNSLOR! Herregud, hur kan man vara så begåvad?
Jag är djupt avundsjuk.
Tänk: Minna har haft ett intresse, en idé, en vision, kanske flera, och så har hon följt dem och kämpat och gjort verklighet av dem – och så har hon lyckats! Kakan Hermansson, den kända medieprofilen, grät när hon såg Minnas senaste kollektion.
Fattar ni hur stort det är?
Jag tycker så förbannat synd om mig själv när jag läser om människor som är framgångsrika. Jag vill också vara framgångsrik, men jag är mest trött.
Numera blir jag andfådd när jag skriver. Varje fullständig mening ger mig svettringar under armarna. Jag sitter på ett bekvämt jobb på en stor tidning, men branschen kämpar, man planerar och försöker sälja tidningar, men hela tiden går det mycket bättre för nästan alla andra, speciellt de unga. De startar poddar och appar och plötsligt så har de 260 000 anhängare som älskar dem.
Jag sitter på ett bekvämt jobb och har börjat få mage och luktar troligen illa ur munnen. Allt oftare händer det att jag lutar mig bakåt i stolen och gör ljud bara för att folk ska lägga märke till mig. Och jag gnäller mig genom dagarna.
Länge trodde jag att mina kollegor tyckte att jag var hilarious, men nu är jag rädd att jag har blivit påfrestande. ”Kan han inte hålla käften?” Snart rullar de in min stol i ett eget rum: ”Grattis, du har blivit befordrad till … hmhmfffprojektshmmfchef”, och sen låser de från utsidan.
Jag är lat och uråldrig och mitt mellangärde knyter sig av avund när jag läser om unga, framgångsrika människor. För 15 år sen skulle jag också bli framgångsrik, jag skulle skriva en riktig bok eller ett filmmanus och bli berömd, men sen gick tiden och sen fick jag lite ont i ryggen och, hoppsan, vi måste få ännu en tidning till tryck idag, men jag måste också rusa ut på lunchen och köpa en cykel till min son.
Han fyller åtta år idag. Älskade pojke.
Hur gick allt så fort?
Jag sitter bekvämt och tycker synd om mig själv för att jag har varit för i-lands-lat för att göra något till 100 procent, för att brinna av bara satan. Och nu är det för sent.
Jaja okej, jag är inte död än, men delar av min kropp känns lite stumma.
Jag fick ett nyhetsbrev från komikern Louis CK häromdagen, där han beskriver vägen fram till berömmelsen: Över 25 år av gigs på små källarklubbar där det stank av tobak och pung och cynism. Det var sena nätter, dåligt betalt, farlig stämning, ibland blev publiken hotfull.
Men han hade bestämt sig, han skulle erövra de största arenorna. Och efter 25 års brinnande lyckades han. I dag är han världens bästa komiker, amen.
Jag vill också slå igenom med något – men utan att behöva anstränga mig. Eller anstränga mig lite lagom. Lära mig instagram? Kanske skriva en relativt bra blogg? Som kan bli ljudbok?
Mjah, efter lunchen kanske. Nu måste jag dra och köpa den där cykeln.
