SÖK
MENY
Jag är rosenrasande – men totalt likgiltig
Paris hände. Och nu famlar vi. Budskapen som jag och mina med-medborgare här i Sverige pumpas med idag är lika många som de är schizofrena: ”Var aktsam men var inte rädd”. ”Var försiktig men lev som vanligt”. ”Drabbas inte av panik men var beredd att springa för livet.” ”AKTA DIG, NEJ FÖRRESTEN – DET VAR INGET!”
Jaha, dåså, då vet vi det, tänker man, och gör sig redo för att kliva ut i Stockholmsmorgonen, en nästan normal Stockholmsmorgon, bortsett från att något som kallas för ”hotnivån” har höjts från en siffra till en annan. Från en trea till en fyra på den nationella skalan.
Fem är den högsta nivån av hot och betyder ”nu är det riktigt satans helvetes hotfullt, gå inte ut din idiot, byt inte ens rum, om du är kissnödig får du göra det i en flaska” – medan ett är den lägsta nivån, och står väl ungefär för ”du kan gå ut naken med alla dina värdesaker fasttejpade på din kropp utan att vara det minsta orolig, det värsta som kan hända är att du trampar lite tokigt på en söt kattunge och sen måste du lyfta upp och krama den och vyssja och vojne och nynna sånger av Evert Taube och få gratis glass”.
Gissar jag.
Ute i den nästan normala Stockholmsmorgonen väntar man på en buss, precis som man gör varje morgon, och det fina regnet som strilar ner gör håret fuktigt och frilligt på precis samma sätt som fint regn alltid gör den här tiden på året. Sen sitter man på bussen och är observant, medan man låtsas som ingenting, medan man är oerhört uppmärksam, medan man är helt avslappnad.
Den där siffran som höjts, fyran istället för en trea, är svår att känna. Morgonen i Stockholm doftar precis som morgonen i Stockholm alltid doftar, människor trängs lika mycket på t-banan som igår, deras morgonandedräkter är lika vidriga som förra veckan och fan i mig om inte någon just släppte sig lite, vissa har verkligen ingen respekt för den Nya Hotbilden. ”HALLÅ! DET ÄR HOTNIVÅ FYRA! DU STÅR VÄL INTE HÄR OCH SMYGFISER RIKETS SÄKERHET I ANSIKTET DIN JÄVEL!”
Men hur mycket respekt ska man ha för den där siffran? Vad betyder den? Kaffet från Pressbyrån bränner lika mycket på tungan som igår. Den romska kvinnan som tigger vid uppgången på Rådmansgatan är lika rynkig i ansiktet, hon ler på samma sätt, mynten i hennes mugg skramlar idag igen.
Någon har pissat vid porten utanför jobbet. Människor som söp till på Jensens Bøfhus igår gjorde tydligen precis som de alltid gör – de pissade i porten utanför mitt jobb.
”Var beredd men inte rädd.” ”Var på helspänn men ta en lur och vila lite.” ”Var koffein- och adrenalinstinn men tagga ner lite, okej?”
På kvällen , när jag är hemma igen, dricker jag tre folköl väldigt snabbt och tänker på annat. Helgens engelska fotboll, Elins fest, att jag får träffa min älskade lilla pojke i helgen, gruffet i Minos skola, att jag måste byta till vinterdäck. Halkan på E18 skiter i hotbilden.
Det gör jag också. Väldigt medvetet, hela tiden.
Jag är rosenrasande för att galningar försöker skrämma mig ur balans, men samtidigt totalt likgiltig. Jag är uppmärksam, men salongsberusad med chips i skägget i tv-soffan.
Fred Forsell
