För sex år sedan skrev jag i den här spalten om en märklig, lite svårförklarlig kärlek som brände i mig. Så här skrev jag: ”Det finns en vägsträcka någon timme öster om Åbo som är så oerhört ful och trist och deprimerande att läkare faktiskt avråder människor från att köra där. Varje gång jag färdas den sträckan och sitter och iakttar de trista, slitna husen och de håglösa små ölbarerna vid vägrenen, då fylls jag av en stark men märklig känsla: Jag är hemma.”

Föremålet för min kärlek var alltså det ”fula, vackra” Finland. Jag beskrev, med breda och rätt smetiga penseldrag, hur mycket jag suktade efter den finländska landsbygdsromantiken, med gråa böjda gubbar som vankade omkring på leriga gårdsplaner medan de bar på rostiga hinkar, gnolade på vemodiga tangomelodier och gjorde sitt bästa för att förtränga den galopperande ensamheten efter en avliden maka.

Sett härifrån Sverige var det det vackraste som fanns. Jag och mina gelikar, mest ålänningar i exil, svalde Finlandsromantiken med hull och hår. Vi sprang i butiker som sålde memma och finländska delikatesser, vi drack Karhu och Koff, vi koketterade med en underdog-doftande lillebrorsmentalitet gentemot Sverige och pratade skit om Mats Sundin. Och svenska mobiltelefoner. Och svensk korv. Och svenska vinnarskallar.

Finland, det kärva och lite loseraktiga, var vårt ideal. Att uthärda motgångar, förluster och otur med hjälp av en rejäl dos sisu och en minst lika stor dos alkohol, var vår religion.

I efterhand kan jag känna att vi var oerhört barnsliga. Naiva.

För det där svårmodet, den där ensamheten, det vackert svårtillgängliga – mycket verkar ju onekligen bottna i en kollektiv, ful ovilja att släppa in något nytt. En motvilja mot det okända.

När jag skriver detta är det ännu inte klart om Finlands nya statsminister tänker inleda regeringssamarbete med det särdeles genomruttna och egoistiska partiet Sannfinländarna.

Men det kan egentligen kvitta. Tillräckligt många finländare har redan visat att de gillar tanken bakom partiet. Tillräckligt många för att min tidigare, lite genanta kärlek ska svalna. Tillräckligt många för att jag känner att det enda rätta är att ta tillbaka alla varma ord.

Hej Finland. Ni kan behålla era långa, deprimerande vägsträckor. Ni kan ta era leriga gårdar och ensamma böjda gubbar och vemodiga tangomelodier och stoppa upp dem ända in i Karelen.

För sex år sedan skrev jag:

Den där vägsträckan utanför Salo […] ger mig ibland känslan av att mitt liv i Sverige och på Åland bara har varit en parentes och att jag en dag kommer att återvända till mitt ”riktiga” hem – det fula men vackra Finland, där jag slår mig till ro i ett slitet grått hus, med mitt goda kaffe och min yxa och min radio som enda sällskap.

I dag säger jag: I helvete heller. Det är SÅ slut.

Och sen, i ren affekt, vill jag tillägga: Finland är ett land nästan helt befriat från utsträckta händer mot omvärlden. Finland är ett litet egoistiskt, skogstäckt ingenting.

Nu gäller det bara att hitta ett land i världen som inte är drabbat av bruna febern, där man kan slå sig till ro på ålderns höst.

Det finns allt färre kvar.
Fred Forsell

Mer läsning

Stor intervju med prisad åländsk arkitekt: Miljö- och människovänligt är Marinas ledstjärna

Musikalisk vinterdvala fyllde gravkapellet

Dömdes på grund av piller från Thailand