SÖK
MENY
Stephan predikar kärlek, tolerans och utsträckta händer
Nej, vet ni vad. Jag tycker folk är orättvisa mot Stephan.
Det har cirkulerat många hårda och konstiga ord på sistone. Rasist, korkskalle, dårfink och jag vet inte vad. Jag förstår verkligen ingenting, mannen är ju i själva verket en genuin människovän!
Jag känner honom väl, nämligen, och kan gå i god för detta.
Jag ringde honom häromdagen – vi pratas ofta vid – och hade ett långt, varmt och innerligt samtal. Så som vi brukar. Mot slutet förklarade Stephan för mig att han egentligen älskar de flesta människor han träffat, att han ofta får lägga band på sig för att inte krama om personer som står inom räckhåll.
Han är liksom kramig och väldigt kroppstrygg, men allt det där visste jag ju redan, många är gångerna man har fastnat i skrattande björnkramar i den där famnen.
Det senaste telefonsamtalet blev nästan lite väl intimt ett tag, men sån är han, alltid nära till känslorna. När vi la på luren grät han av rörelse. Så slutar de flesta telefonsamtal vi har.
Ibland ringer han upp efteråt och ber om ursäkt för sina stora känslosvall. ”Det gör inget, Stephan”, brukar jag säga tröstande – och då kommer tårarna igen! Alltså, den killen.
När han tog emot sina första ensamkommande flyktingbarn, jag minns det så väl, då ringde han mig och hojtade i luren: ”Nu jävlar händer det saker här, Bahram har tappat upp ett bad men råkat ha i för mycket schampo, det är skumparty à la Ibiza i badrummet nu… och samtidigt är hans storebrorsa Elim uppe på taket och fixar med takpappen! Vilka killar! Jag ska göra våfflor till dem nu, kom över om ni vill!”
Jag fattar inte hur han hann med alla de där kidsen, ett tag var de ju nästan tjugo stycken där, och han var ju samtidigt volontär för frivilligorganisationen ”halmhattsbärare utan gränser” och drev dessutom det där katthärbärget, ni vet ju. Men finns det behov så är han där med en hjälpande hand.
Det påminner mig om när vi tågluffade tillsammans – eller vi skulle tågluffa, men vi kom inte längre än till södra Frankrike. För en av oss (och det var sannerligen inte jag) skulle med våld kliva av på varje station och dela ut mackor, filtar och vatten åt de stackare som satt längs rälsen vid stationsområdena och tiggde, och då missade vi ju obönhörligen tåget och fick snällt vänta på nästa.
Vid Clichy-sous-Bois blev en tiggande familj så glad och tacksam över Stephans hemlagade kalkonsmörgåsar att de bjöd in oss till en stor romsk fest den kvällen, med dans, musik och hembränt. Vi stannade en hel vecka och Stephan passade då på att vaccinera lägrets alla barn mot polio, och jag tror faktiskt att brudens syster blev lite betuttad i honom mot slutet.
Allt det som har hänt på sistone måste vara ett stort missförstånd. Kommunikation som gått snett, mejl som hamnat hos fel adressater, dåliga översättningar på vissa engelskspråkiga sajter, mediernas medvetna missförstånd. När han har predikat kärlek, tolerans och utsträckta händer så har pressen på något olycksaligt sätt vantolkat det, jag ser ingen annan möjlig förklaring.
Vi får reda ut det där på söndag, när vi har vårt veckoliga samtal.
Fred Forsell
