SÖK
MENY
The Ark, Eurovision och nörderi
I kväll (läs: onsdag) var jag hos min kompis Ida. En väninna från Finland som numera, liksom jag, är bosatt i Malmö. Hon hade dagen till ära införskaffat en radio.
– Jag hörde nånstans att det skulle komma ett program med Ola Salo ikväll! Sa hon glatt.
Jag tänkte på hennes för tillfället något bristande ekonomi, såg leende på den lilla turkosa mojängen som numera intog hedersplatsen på byrån, och log diskret för mig själv.
Radion stod på hela kvällen. Ifall att The Arks nya låt Absolutely No Decorum skulle råka spelas där. (Nej den spelades aldrig). Självklart var ändå höjdpunkten det omtalade programmet med Ola Salo (som för de oinvigda är en karismatisk sångare i just det karismatiska bandet The Ark).
Men hon var lite rädd att det skulle komma klockan nio. Samtidigt som P3 Gulds musikgala skulle komma på SVT. Där skulle nämligen självaste The Ark uppträda med sin nya låt. Live.
Klockan nio stängdes så radion av. Och Ida skämtade och sa att hon skulle mejla P3 och klaga på att de spelade så jäkla dålig musik på sin kanal nuförtiden. Ida är ingen nörd. Men när det gäller The Ark är hon%u2026 väldigt insatt.
Vad mer. Jag fick inte gå hem innan bandet hade uppträtt på tv:n. Hon frågade vad jag tyckte om låten. Jag sa bra. Jag tyckte helt ok om framträdandet och jag tyckte också den var bra. Även om jag fått annan uppfattning om bandet när jag en gång träffade en bandmedlem sliskigt packad ute på krogen. Men det är en annan historia.
Övrig kuriosa. Ida har sett The Ark sju gånger. En gång var hon på efterfest med en ur bandet (inte den sliskige) och spelade Eva Dahlgren för honom på gitarr. Han tyckte det var bra. Snart ska The Ark spela i Finland (där de av någon anledning verkar vara mera hypade än i Sverige) och Ida har bokat biljett. Till två konserter.
Och nu är det ju så här att jag vet vad Ida snackar om. Tro inte att jag är oförstående inför hennes fascination. Absolut inte. Vem vet hur många konserter jag gick på med Backstreet Boys som 13-åring. Inte jag. Backstreet Boys som jag började beundra strax efter Nirvana och som sedan byttes ut mot Kent. (Blandat och bra ehhm%u2026 öh) Ok.
Jag förstod sedan att kändisar är människor som alla andra, som försöker få ihop allting i sina liv samtidigt som de sköter sina jobb. Men trots detta. Fatta att min fascination inte gått över. Fatta hur besviken jag blev när biljetterna till Eurovision Song Contest i Finland i år såldes slut på 20 minuter. Och när ingen av mina vänner ville betala dyra pengar för att följa med mig och titta på en repetition.
Jag försökte med allt. ”Det här är en once-in-a-life-time-experience!” ”Hallå, tänk dig känslan!” Det funkade inte. Och ok. Jag erkänner. Jag är en nörd. Men jag tycker nånstans att det är lite fint med nörderi. Nörderiet gör oss ju liksom%u2026 lite till människor.
Gör det inte det? Om någon håller med mig, så kan jag passa på att rekommendera Fredrik Strages bok Fans till er. En av de bästa böckerna från förra året, helt klart.
