SÖK
MENY
Välkommen jul! (Martyrernas högtid är först annandagen)
Julen är en underbar tid. Jo, men det är den! Vad konstigt att man faktiskt måste påpeka det för sig själv. Det är först annandag jul som är martyrernas högtid i kyrkoåret. Risken är dock mycket stor att det leder till norénska familjescener om detta påpekas för husmödrar veckorna, dagarna, timmarna före julafton. ”ÄR DET TACKEN DET HÄR! FÖR ATT JAG SLITER OCH STRESSAR OCH VAKAR SÅ ATT VI TILLSAMMANS SKALL FÅ FIRA EN FIN JUL!” (Jag har själv vrålat det, med tårarna sprutande.)
Det är nåt med kvinnor och traditionsförmedling som ibland blir konstigt. Det finns säkert kulturarvsfascister av alla olika sorters kön, men jag har spanat in en tydlig trend bland kvinnor över 35. Mitt span bygger på samtal med diverse vänner, bekanta, butikskunder, taxichaufförer och så vidare. Män och yngre kvinnor suckar och bävar, husmödrarna bakar och städar.
Det är en skam att köpa färdig kålrotslåda, för att inte tala om köttbullar – herregud! Många har blivit klokare, insett att våra drömmar om julfirandet härstammar från en tid när ett kollektiv människor månader i förväg började förbereda julen, och på den tiden fanns det inga små kärnfamiljer med heltidsarbete. (Den uppmärksamme läsaren påpekar att detta skrev jag redan ifjol, men det tål att upprepas.)
Skruva ner kraven. Gör det som du tycker är viktigast och fundera varför det är viktigt. För vår del blir i år de traditionella julbreven, trettondagsbrev istället och vissa julklappar till fasta Åland levereras först efter jul. Köksfönstret är det enda som blir tvättat och pyntet plockade jag mot alla stränga principer fram redan för en vecka sedan. Mamma fixar skinkan och kanske lådorna. Jag lagar mina julköttbullar med sweetchilisås, i år speciellt för de älskade brorsorna som kommer till Kökar och firar jul med resten av familjen. Första gången på många år firar vi alla tillsammans. Det gör mig så innerligt glad och jag tänker på alla dem som för första gången skall fira jul utan nån älskad anhörig, för er tänder jag ett ljus på vårt julbord.
Men tillbaka där jag började: om ungarnas höjdpunkt är julafton, så är min juldagen. Först i julottan, om jag orkar stiga upp, sen på med pyjamasen igen. Ungarna leker, ser på teve, spelar dataspel, vad som helst. Jag sjunker ner i sängen med julklappsboken och trevar förstrött med handen i hörnet av den rödvita chokladasken för att hitta den godaste av goda: körsbärslikörpralinen.
Då – julchock! Vem i hela friden har kommit på att helt traditionslöst byta pralinernas placering i asken! Skandal! Jag vill veta vem på godiskoncernen som fått hjärnsläpp. I tjugo år har jag levat i trygg förvissning om att jag med förbundna ögon hittar rätt i en Aladdinask. Och nu detta oerhörda! Tala om urvattning av det gemensamma kulturarvet.
Ja till sist, det var visst nån story om en unge som föddes med oklart faderskap i en lagård i en förortshåla till Jerusalem. Först rusade ett gäng herdar dit med får och allt, de hade sett syner, sedan kom det till och med några kungar och vetenskapsmän på visit. Det slutade ändå med att familjen tvingades i landsflykt eftersom en paranoid kung kände sig hotad av dem. Med rätta.
Man kan vara i fängelse, på sjukhus, i flyktingläger, i skilsmässa, i sorg, i strass, i stress, i Hong Kong, på Kökar. Julen kommer även om man inte har sopat ihop höet under barnsängen eller haft råd att köpa kungliga julklappar. Julen handlar om ljus i mörker, hopp i förtvivlan och det värnlösa barnet vi alla är satta att värna om. Välkommen jul!
Katarina Gäddnäs
