SÖK
MENY
Vi får skämta – andra får inte
Ni läste väl tidningen Cafés granskning av hur långt det egentligen är från Stockholm till Åland? Texten, skriven av en humoristisk ung man, landade i att det bara är fyra centimeter mellan Stockholm och Åland om man mäter med linjal på en karta – men att det ändå tar flera dygn att ta sig den sträckan med flytetyg som Birka eller Viking.
Hans text fick efterspel. Givetvis. Vi ålänningar är ju känsliga när det kommer till omvärldens uppfattning om oss. Vi kan själva vara grova i mun när vi pratar om vår hemö, vi kan dra fula skämt om inavel och akut snålhet och att man hellre tar bilen 30 meter än utsätter sig för en promenad, och vi kan göra det så ivrigt att våra munnar blir alldeles sch-ljuds-löddriga – men om en boråsare frågar om ”det inte är lite bonnigt” att bo på Åland, då plockar vi fram facklorna, högafflarna och de mest gutturala ö-ljud vi kan frambringa, och skrider till hämnd.
Vi får skämta. Andra får inte.
Tidningen Café blev sålunda överöst med arga kommentarer, och kom sedermera med en uppföljare där de blygt bad om ursäkt och erkände att det faktiskt går att ta sig till Åland på bara ett par timmar.
Vackert så. Men jag vill ändå hävda följande: Det är en svår uppgift att beräkna sträckan mellan Stockholm och Åland – eftersom den är olika. Åland kan nämligen börja och sluta på lite olika ställen, beroende på när man mäter.
En del dagar börjar Åland redan i Stockholm, närmare bestämt när man kliver på bussen till Kapellskär och hör en medpassagerare yttra orden ”va ha du köpi då?” på så bred åländska att luftfuktigheten ökar och bussens aircondition slås ut. Om killen på Café mätte just då skulle han skrika rakt ut – NOLL KILOMETER! – och bryta av sin linjal i ren skräck. Och svälja de vassa små bitarna.
Ibland börjar Åland i exakt samma ögonblick som man passerar den där Östernässkylten på vägen mellan Norrtälje och Kapellskär. (Det däremot inte många känner till är att man kan svänga av där och komma ut på en gropig liten vägstump strax före Gröna Uddens camping.)
Vissa dagar, om man är på strålande humör, man kanske kör bil, solen kanske skiner, man kanske har köpt en snygg topp på Åhléns, då kan man känna att man är framme på Åland redan när man passerar det där kusliga, Bates Motel-doftande Roslagsstoppet, där ingen normal människa någonsin stannar.
Sen var det ju det där med att vår hembygd faktiskt rör på sig rent fysiskt. Som när Pia Ingström i Hufvudstadsbladet skrev sin Ålandstext. Den var väl okej – om man bortser från att den var föraktfull, mästrande och illa underbyggd – men när man läste den kändes det tydligt hur Åland flyttade sig cirka 300 kilometer bort från Helsingfors. Om en normalbyggd person hade stått i Grisslehamn och kastat sten, då hade stenarna dunsat ner i min kompis Håkans trädgård. I Eckerö.
Å andra sidan. När jag – igen – gör misstaget att skumma en facebooktråd på ämnet ”flyktingar till Åland”, läser de vanliga haveristernas islamofobiska feberdrömmar – och ser att de får visst medhåll… då är avståndet Stockholm–Mariehamn uppe i en långflygning med tre mellanlandningar, sovmask och stödstrumpor.
Det är då man funderar på att avboka resan.
PS. Go, stadsfullmäktige! Mina nya idoler. DS.
Fred Forsell
