SÖK
MENY
Alphaville är nyfikna på ålänningarna
I kväll klockan 22.40 avslutar det tyska ikoniska åttiotalsbandet Alphaville Rockoff. Nyan träffade bandets originalsångare Marian Gold under gårdagens resa över till Mariehamn. Med sig har han keyboardisten Carsten Brocker, gitarristen Dave Goodes, trummisen Jakob Kiersch och basisten Maja Kim.
– Det blir jäkla bra shower nu när vi är fem i bandet, säger Marian Gold.
Sångaren berättar att han bildade Alphaville 1983 tillsammans med keyboardisterna Bernhard Lloyd och Frank Mertens. Bara ett år senare hade de fått skivkontrakt.
– När det här storslagna äventyret drog igång så gick allt så snabbt. Vi slog igenom stort bara fyra månader efter att skivan släppts, berättar han.
Debutalbumet ”Forever young” slog ner som en bomb på musikscenen under hösten 1984 med topplisteplaceringar i bland annat i Skandinavien.
– Det sålde i fem miljoner exemplar. Det känns fantastiskt att ha varit en del av det. Någon måste gilla mig däruppe, säger Marian Gold.
Albumet innehåller odödliga hits som ”Big in Japan”, Forever young”, ”Summer in Berlin” och ”Sounds like a melody”.
– Det är fenomenalt att de fortfarande spelas. Jag har förstått att de är banbrytande låtar och jag vet inte varför.
Sin framgång till trots turnerade synthpopbandet inte alls under sin storhetstid, utan började först för tjugo år sedan, 1996.
– Vi var studiofreaks och de andra gillade inte alls idén att stå på scen, berättar han.
En annan anledning till att scenerna gapade tomma var att de var så få i bandet.
– 1985 var vi bara två medlemmar kvar och det är tråkigt för publiken att se bara oss stå där med all den tekniska utrustningen, säger han.
Att konserterna med dagens DJ:s ofta ser ut så, tycker han är en intressant utveckling. Marion Gold berättar också att han lyssnar på dagens experimentiella musik. Exempelvis gillar han det svenska experiementiella bandet Fever Ray.
– Åttiotalet var ett totalt annat universum från det i dag.
Hur lyckades ni slå så stort utan att turnera?
– I slutändan är det alltid låtarna det handlar om. Vi hade fantastiska låtar.
Tänker du någonsin på hur mycket längre ni gått om ni även turnerat?
– Du tänker på Amerika. Om man vill lyckas där måste man turnera arslet av sig. Men vi kom ändå på topp 10 där och vi sålde även rätt så många skivor där.
Efter det framgångsrika debutalbumet släpptes ”Afternoons in Utopia” två år senare 1986. Låten ”Dance with me” gick in på topplistorna, men efter det albumet blev det tyst, trots att Alphaville genom åren släppt ytterligare fyra studioalbum.
– Vi gjorde helt enkelt inte lika framgångsrika album efter dom två. Men för oss är det inget problem, säger han.
Hängde ni inte med i musikutvecklingen?
– Det var 1989, men allting ändras konstant på musikscenen.
I september släpper Alphaville sitt sjunde album – ”Strange attractor”. Om albumet säger han att det just är ”very attractive and very strange”.
– Vi hatar att upprepa oss själva, säger han, och berättar att de kanske spelar en låt från det nya albumet under kvällens show.
– Vi kommer att spela låtar från hela vår repertoar, tillägger han.
En låt han också försäkrar att de kommer att spela är monsterhiten ”Big in Japan”, som fortfarande spelas flitigt på radiokanaler.
– Det blev en sån stor hit. Hade jag vetat det hade jag aldrig skrivit den.
Varför då?
– Att lyckas med en sån låt är en mix av färdighet, tur och naivitet. Vi ville bli framgångsrika i ett kreativt sammanhang, men självklart är det ett stort privilegium att ha varit med och skrivit den.
Vilka är störst i Japan nu – Alphaville eller Pókemon Go?
– Vi är chanslösa – Pókemon är större!
PÅ VÄG Alphavilles trummis Jakob Kiersch och sångaren Marian Gold på Rosellas däck under färden över till Åland i går.
Det annonseras i högtalarsystemen på Rosella att det är hög tid att gå ner till bildäck. Marian Gold berättar att de inte har några specifika planer under besöket.
– Jag har en ledig dag innan spelningen så jag går väl bara runt och tittar. Jag är väldigt nyfiken och vill träffa folket här.
Innan Marian Gold och de övriga medlemmarna i Alphaville går ner till bildäck, avslutar han:
– Det är fantastiskt att leva, är det inte?
Tyvärr hinner jag aldrig ställa den obligatoriska följdfrågan:
– Do you want to live forever?
Och får därför heller aldrig svaret:
– I want to be forever young.
