SÖK
MENY
Årets litteraturdagar har invigts!
Författaren Henrika Andersson invigde Mariehamns litteraturdagar inför ett fullsatt bibliotek.
Här kan du läsa hennes tal:
Inledning: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen mänska utan bara en liten lort”.
Jag fick peppa mig med det här citatet när Katarina Gäddnäs i går ringde upp mig och undrade om jag ville hålla festtal på Mariehamns litteraturdagar. Jag höll på med min tredje version på en pjäs med temat godhet, men hur det nu kom sig, tappade jag lite tråden. Efter en halvtimmes funderande och ett dussin virvlande fjärilar i magbottnen tänkte jag: Festtal visst! Litteraturfestival, härligt. Litteratur för mig är så mycket – levebröd, mötesplats, inspiration, kunskap, ordfyrverkeri, berättelsens helande källa.
Som författare intresserar jag mig för den lilla mänskan. Jag ställer gärna existentiella frågor om livet och döden, om själen och mötet med det som är annorlunda. Som läsambassadör jobbar jag konkret. Jag besöker barn och unga med specialbehov på sjukhus, barnhem och i skolor. Under det gångna året utbildade vi nästan hundra nya läsvänner som nu läser högt på polikliniker och sjukhus i Helsingfors. Det blir en del bokprat och högläsning. Litteraturen är en källa till glädje och tröst, till gemenskap och flykt.
Som pedagog och skrivarkursledare slår det mig gång på gång hur viktigt det är att känna till sin historia. Att våra rötter sitter i vårt modersmål och att vi, genom att behärska språket, kan känna vår historia och därmed veta vem vi är. Särskilt då jag jobbar med unga blir det uppenbart hur avgörande det är för demokratin att också den kommande generationen både kan och vill läsa.
Som sittande författarrepresentant för Sveriges Kulturråd (för Barn- och Ungdomsböcker) handlar litteraturen om kvalitetsbedömning och tillgänglighet. Rådets syfte är bland annat att stärka utgivningen och överlevnaden för marginell litteratur, så att det udda och annorlunda inte drunknar i det kommersiella flödet. Bland de drygt 1000 böcker som vi i rådet årligen läser och bedömer är också ett av målen att det ska utkomma högklassiga böcker, tillgängliga för alla.
Det är beklagligt och ett sorgligt faktum att många vuxna idag struntar i barn- och ungdomslitteraturen. Att det finns föga intresse för vad den kommande generationen tänker, läser, lyssnar och ser på. Vilka intryck präglar och formar deras identitet? Är det barnet i sig själv som den vuxna inte vill ta på allvar? Är det den ifrågasättande revolterande tonåringen i oss som vi fortfarande skäms över? Jag vet inte. Jag vet bara att vi idag har all orsak att vara stolta över vår egen barn- och ungdomslitteratur. Och att det är just barndomens böcker, musiken vi marinerades i som unga, våra första teater/konsert/performance-upplevelser som ofta starkast lever kvar i oss. Historier om hobbitar eller Harry Potter har kommit att prägla hela generationer. De intryck och upplevelser vi bär med oss från barn- och ungdomen, litteraturens inverkan och konsekvenser är omöjliga att mäta. Men det är obestridligt i hur de världar vi själva skapat genom läsning, och de förebilder vi får genom berättelser, formar oss som individer. Ofta vet vi inte ens själva vilken inverkan tidiga upplevelser kan ha för våra framtida val.
Men också som konstform är barn- och ungdomslitteratur minst lika viktig som vuxen-, medelålders- eller pensionärslitteratur. Som ordförande för den nygrundade föreningen FIBUL rf. vill vi synliggöra och stärka barn- och ungdomslitteraturens ställning i vårt land. Så ja, det fanns och finns en hel del som jag tycker att är viktigt att tala om och fundera på då det gäller litteratur.
Också om det kändes lite nervöst att tacka ja till att hålla festtalet idag. Kanske inte lika farligt som att möta Katla-draken i Bröderna Lejonhjärta, men som en pirrig utmaning. Och en stor ära, minsann. Tack!
Särskilt farligt är det inte att hålla festtal, men åsikter kan vara nog så eldfängda. Till och med i jämställda Norden, kan det vara farligt att uttrycka avvikande åsikter om t.ex. Finlands inskränkta flyktingpolitik, eller om konstens livsviktiga funktion i en värld som blir alltmer polariserad.
Jag vill en stund uppehålla mig vid det svartvita tänkandet idag: ont och gott, rätt eller fel. Jag vill också tala om avsaknaden av förebilder och exempel som skulle stå för solidaritet och empati. Jag vill lyfta fram konsten och kulturen som långsiktiga och kanske de viktigaste investeringarna samhället kan göra för att stöda demokrati och ett kreativt tänkande. Mänskan är alltid en del något större och det är först i mötet med den andra som vi blir synliga också för oss själva. Men hur, var och på vilket sätt möter vi varandra i dag?
Årets tema för Mariehamns litteraturdagar är FLYKT. Idag befinner sig 50 miljoner mänskor i världen på flykt. Det är en siffra som för gemene kvinna och man kan te sig fullständigt absurd. Abstrakt. Ändå handlar det om mänskor. Individer som alla är lika komplexa som du och jag. Som bär på sin historia, sina minnen, sin kultur. En existens som till en början kan kännas främmande och skrämmande för oss. Men som i mötet med den andre eller med läsaren, kan omvandlas från rädsla till kunskap och igenkännande.
Vi måste våga vara nyfikna på varandra. Och där erbjuder konsten både verktyg och möjligheter till att skingra fördomar. Jag tänkte ge ett praktiskt exempel: För ett antal år sen fick jag möjligheten att genom Kassandra jobba med en grupp invandrarkvinnor (idag sk nyfinländare.) Vi hade inget egentligt gemensamt språk, men vi hade ett rum och en vilja att mötas. Med 22 kvinnor från 16 olika länder och 5 världsdelar undersökte vi varandras verklighet, minnen och drömmar med dramats medel. Första veckoslutet trädde vi in i varandras barndom och lekar. Vi bjöd in två eller tre kamrater att kliva upp på golvet, stiga in genom barndomsporten och sedan leka med varandra. Barn behöver inte så många ord. Hemliga världar öppnades genom leken, där fanns också dramatiska händelser och småningom kunde vi erinra oss familj, syskon och den närliggande omgivningen på de imaginära platserna. Barn är barn. Och lekar i Eritrea, i Peru eller i Kittilä skiljde sig de facto inte särskilt från varandra.
Under följande träff gick vi in för att utforska olika erfarenheter vi haft som flickor: hur det är att växa upp till kvinna i olika kulturer. Vi spelade scener där kvinnans olika roller gestaltades: (hur det är att vara) syster, mamma, fru och älskarinna. Erfareheterna skiljde sig till en del, beroende på samhälleliga strukturer, på sedvänjor och religion. Men då vi skrapade på ytan fann vi fler likheter än olikheter. Samma längtan, samma drömmar, samma oro som gör oss alla till sårbara mänskor. Småningom kunde vi översätta ord och skriva sånger och dialogsnuttar tillsammans. Genom drama och senare genom de texter vi delade, gick det lätt att identifiera sig med någon som vuxit upp på andra sidan jorden. Jag minns glädjen och känslan av tacksamhet. Jag minns hur rädslan ersattes av kunskap och en känsla av förståelse och gemenskap.
På bara några träffar hade vi lärt oss mer om de olika religionerna, länderna och kulturerna än jag hade gjort under alla mina år i skolan. Och framför allt hade våra rädslor för det som är annorlunda ersatts av nyfikenhet och en ny erfarenhet.
I dag blir det allt svårare att inte drabbas av rädsla eller främlingsfientliga tankar. Tidningarnas och mediernas rapportering om IS eller Boko Harams framfart följs av omedelbar magkänsla: obehag, illamående, skräck. Förnuftets röst ställer frågor som vi aldrig verkar få svar på. Kopplingen mellan ord och handling växer till ett omdöme: detta är ondska. Onda mänskor som utför onda gärningar för att skapa terror. De har nått sitt syfte, terrorism vill skapa rädsla. Rädsla försvagar. Instinktivt handlar mänskan som hon alltid gjort – söker skydd hos sina egna. Och vips har vi skapat ett vi och ett ”de andra”.
Historien har visat oss att mänskan är lätt att manipulera. Upprepade gånger har vi sett förnuftiga mänskor med utbildning, familj och framgång byta sida. Överge flocken. Bli en av ”dem”. Vi får höra och läsa om unga män som anslutit sig till IS. De känner meningslöshet och ickegemenskap, de saknar sammanhang och känner ilska, frustration, maktlöshet. De behöver ett högre mål, en mission. Jag vill förstå. Jag vill inte döma. Jag efterlyser fler berättelser om den lilla mänskan och hennes vilja att göra gott. Men ingen talar längre om solidaritet, om gemenskap eller fredsfostran. I stället bygger vi murar. Både innanför och utanför. Vi rustar till krig.
Men än är inte kriget här. Visst, det finns där ute, kryper närmare och närmare in i våra hem och våra mobiler, rotar sig i våra sinnen och fortplantar sig i våra drömmar. Vi tvingas välja sida eller sätta på oss skygglappar. Båda alternativen är i högsta grad mänskliga och avslöjar bara hur sårbara vi är. Och hur lite det behövs för att rubba vår trygghet och väcka vår rädsla.
En dag är jag på väg att glida in ett gräl med min serbiska väninna. Samma vecka har jag läst Kalle Augustssons självbiografi ”Om ondska och godhet” där till och med den modigaste, mest fredligt sinnade man, omgående beskriver serberna som den bestialiska fienden under kriget i Bosnien. Trots min beundran – som endast ökar under läsningen – blir jag illa till mods och besvärad över hans svartvita syn på offer och förövare under kriget. En man som räddat otaliga liv, en som är allt annat än en liten lort.
Min väninna och jag väljer att avsluta diskussionen om Ukraina. Grälet har uppstått ur rädsla och ömsesidig oro över läget i landet och i världen. Våra åsikter grundar sig på respektive bakgrunder och vilka nyhetskällor, bloggar och tidningar vi följer. Men båda vet för lite, även om våra åsikter skulle finna belägg på var sida.
Så vi väljer istället att tala om fred. Om det som befriar oss från våra egon, och vilka verktyg som finns till förfogande för att höja blicken. Litteraturen. Konsten. Örnens blick: Vad är en mänska? Var kommer hon ifrån? Vart är hon på väg? Filosofi, vetenskap och konst är konstruktiva blickhöjare som står över vi och dem, som försöker ge oss en skymt av livets storhet och mänsklighetens innersta väsen. Hur det bakom allt liv finns en intelligens och energi som i grunden förenar oss med varandra. Och hur just detta är bortom vår kontroll och vår förståelse. Vi behöver varken tro eller begripa detta faktum. Det är som tyngdkraften, den fungerar oberoende vad vi säger eller tror. Ursprungligen hade även religionerna detta som utgångspunkt. Mysteriet. Syftet i tidernas begynnelse var kanske att lära oss respekt och ödmjukhet. Genom att bry oss om varandra och genom samarbete har vi skapat de bästa möjliga samhällen. Men sedan hände någonting, det mesta blev fel. Ett spel om makt och territorium, om att äga och erövra som föga har att göra med religionernas oftast mycket likartade fundament.
Och det är där konsten, litteraturen tar vid. När vi läser, lyssnar på en konsert, ser en upplyftande film, teater eller dans, förmår vi för ett ögonblick släppa greppet om vårt ego. Vi blir en del av något större, ingår i gemenskapen. Och något inom oss igenkänner kanske för ett ögonblick det gränslösa vi:et. Oberoende vilken religion eller ickereligion vi bekänner oss till, är det ett obestridligt faktum att vi alla är en del av något större. Marcus Rosenlund, vetenskapsjournalist och ateist, uttryckte det så här: ”Alla atomer i min kropp har någon gång suttit i en jättestjärna som har exploderat ut över de tomma vidderna. Sen har de här atomerna samlats miljarder år senare, bildat mer och mer komplicerade mönster som en dag bildat mig. Att inse att jag har en kedja av liv, av generationer bakom mig som sträcker sig ända ner till de där encelliga varelserna i urhavet. Det är väldigt stort när man inser det här och ser sin plats i det hela.”
I dag vill vi ha svar på allting. Snabbt och effektivt. Femtio miljoner mänskor på flykt. Vi kan inte förstå femtio miljoner. Men vi kanske kan förstå en enda mänskas berättelse. Det komplexa i att vara mänska och hur vi alla är sammanlänkade, inte bara med varandra utan också med naturen, vattnet, luften, jorden.
Konsten, litteraturen ger inga svar, inga entydiga lösningar. I stället får vi höja blicken och glädja oss över att vi aldrig kommer att få veta allt. Litteraturen vidgar synfältet, ställer oväntade frågor. En berättelse öppnar fönster och ögon, släpper in ljuset och visar oss dimensioner som tidigare varit dolda. Eller för att citera Albert Einstein:
”Life is not a problem to solve, it ́s a mystery to live.”
