SÖK
MENY
Färjepoken grundligt belyst
Två nyutkomna böcker behandlar bilfärjeepoken i trafiken mellan Finland och Sverige. Thure Malmberg och Marko Stamphel har skrivit ”Femtio år med Silja” och Matts Dumell. ”Sjövägen till Sverige”. Bilden visar Siljas bilfärja Skandia, den första moderna färjan med genomgående bildäck, byggd för trafiken mellan Finland och Sverige.
Nu i efterhand känns det som om starten var något trevande, men allt skall förstås i sitt sammanhang. När de samseglande rederierna FÅA, Bore och svenska Svea bildade Siljarederiet år 1957 var det med två gamla ångare, den ena för passagerare och den andra för frakt. I luften kunde man kanske ändå ana att något helt nytt var på gång. Thure Malmberg beskriver i den nyutkomna femtioårshistoriken över Silja den första egna båten för ”en revirmarkering”.
Efterkrigsårens knappa resurser i Finland hade bromsat också resandet, men nu kom det i gång på allvar. Och allt fler ville resa med egen bil. Att vinscha ombord några tiotal bilar på en traditionell passagerarångare blev snart otillräckligt.
Första färjorna
Först med biflärja mellan Finland och Sverige var rederi Vasa-Umeå som i december 1958 satte in ombyggda s/s Öland under namnet Korsholm II, med sidoport och plats för 35 bilar. I juni 1959 satte nybildade Vikinglinjen in den gamla järnvägsfärjan s/s Dinard, på rutten Galby-Mariehamn-Gräddö som s/s Viking.
I maj 1961 kom Silja med den första av två moderna nybyggda bilfärjor, Skandia, som hade genomgående bildäck och i övrigt var försedd med moderna faciliteter som biograf, bastuavdelning, lekrum och stora sittsalonger med bekväma flygplansfåtöljer. Och ingen indelning i däckspassagerare och hyttpassagerare.
Skandia och Nordia följdes några år senare av Fennia och efter det följde en modernisering av fartygsflottorna mot allt större kapacitet och komfort som fortfarande pågår. Med Skandia inleddes dessutom en viktig ny epok i finländskt skeppsbyggande.
Läsvänligt
Thure Malmberg, tidigare journalist på Hufvudstadsbladet, är en verklig kännare av Finlands fartyg och sjöfart. Han har bland annat skrivit Finska ångfartygaktiebolagets historik, ett verk som i sin detaljrikedom utgör ett utmärkt uppslagsverk.
Malmberg skriver journalistiskt rappt och läsvänligt, men är noga med faktaunderlaget och förmår sätta in detaljer och händelser i ett större sammanhang. Trots att hans arbete primärt handlar om Silja berörs passagerar- och färjsjöfartens utveckling även i övrigt på Östersjön.
Den sjöhistoriskt intresserade gottar sig till exempel åt att få inhämta att caféfartyget Majland som ligger i Aura å köptes av FÅA, Bore och Svea redan 1922 för att man ville bli av med en konkurrent. Då hette ångaren Gute och hade satts in på linjen Stockholm-Åbo via Mariehamn och Degerby.
Gute hade byggts redan 1856. Den nuvarande cafébåten har alltså mer än 150 år på nacken!
När röd blev vit
Malmberg för berättelsen ända fram till dagsläget med Tallink Grupps köp av Silja 2006 och bildandet av den nya koncernen Tallink Silja Oy med huvudkontor i Esbo samma år. Insprängda intervjuer med ledande personer i rederirörelsen ger en del intressanta inblickar i historien.
Under rubriken ”Röda Europa blir vit” ger till exempel Jukka Suominen sin syn på hur det gick till när den av Myrstens Slite beställda Europa blev Silja Europa. Det han säger sig djupt ångra i sammanhanget var den ”okontrollerade” annons som Siljas team i Sverige införde efter övertagandet och där det stod ”Nu är det slut på vikingatiden”.
Suominen betecknar annonsen som osmaklig: ”Man slår inte den som ligger, och reklammakaren fick sedermera också gå.”
Av ett visst intresse och viss aktualitet är nog också den inledande intervjun med koncernchefen Keijo Mehtonen där han bland annat betecknar Åbotrafiken som det viktigaste problemet att ta itu med i den grundliga översyn som nu görs inom koncernen. Han nämner tidtabellen och skärgårdens fartbegränsningar som de stora stötestenarna: ”Invikningen till Åland på vägen är ett problem, men ger intäkter från försäljningen av snus och sprit…”
Fartygsfakta
För de verkligt inbitna fartygsspanarna är bokens sista 130 sidor där Marko Stamphel med bilder och faktauppgifter på engelska berättar om samtliga fartyg i Siljas tjänst mellan 1957 och 2007 säkert en guldgruva. Det måste ligga både ett stort intresse och ett enormt arbete bakom denna grundliga och detaljrika genomgång.
Sjövägen
Många, även på Åland, såg den tv-dokumentär om färjtrafiken mellan Finland och Sverige som sändes tidigare i år. Journalisten Matts Dumell som gjorde den har nu kommit med en bok på Schildts, ”Sjövägen till Sverige”, dessutom försedd med en dvd med dokumentärprogrammet.
Liksom tv-serien är boken högst intresseväckande. Dumell har inte bara grävt i arkiven och gjort ett faktaprogram och en faktabok utan levandegör sin skildring med intressanta intervjuer. Resande minns hur det var både före den moderna trafiken kom i gång och under den nog så mödosamma men optimistiska pionjärtiden. Skillnaden mellan det tidiga sextiotalet, då rederi Slite kunde inhysa passagerare i en enkel barack på däcket på ett litet kustfartyg i trafiken mellan Simpnäs och Mariehamn, och dagens färjlyx är hisnande.
Dumell ringar in de centrala aktörerna i trafiken, som ju inte bara handlar om den över Åland. Liksom Malmberg skriver Dumell rappt, men har dessutom större frihet eftersom han inte gjort en rederihistorik. Jag upplever hans bok lite som en populärt hållen etnologisk studie där faktaunderlaget hela tiden är gott, men berättelsen är just en berättelse.
Mycket läsning
Tillsammans med Leif Kindboms bok ”Bore”, som kom på våren och som Nyan tidigare berättat om, har passagerartrafiken mellan Finland och Sverige nu på kort tid blivit grundligt beskriven. Dessutom kom ju Thor-Alf Eliassons ”Viking Line i backspegeln” för bara två år sedan, hösten 2005.
