SÖK
MENY
Finlandssvenskan i ny kostym
Finlandssvenskans egenarter får sin belysning i en ny bok av Charlotta af Hällström-Reijonen och Mikael Reuter.
Många ålänningar som vistats i Sverige har blivit varse att ett och annat i deras vardagstal inte är så begripligt för en rikssvensk.
Okunskapen om stöpslar, batterier (i meningen värmeelement), halare, simstränder och bykmaskiner är utbredd där i väster. Och ord som de här, tänker ålänningen, är väl typiskt åländska då.
Men just de här orden är inte bara åländska, de är också väldigt vanliga i hela Svenskfinland. Sådana ord och uttryck, åländska men också allmänt finlandssvenska, finns det hundratals, och det är inte lätt att skilja dem från de mer inskränkt åländska orden, sådana som pallrig, tövlig och urväntad.
För den som vill veta vad som är egenartat i finlandssvenskan, vad som hör till kategorin finlandismer, finns det numera en utmärkt källa: ”Finlandssvensk ordbok”, sammanställd av Charlotta af Hällström-Reijonen och Mikael Reuter.
Boken kom i en första upplaga för åtta år sedan och har nu omarbetats kraftigt i sin fjärde upplaga. De tidigare omkring tvåtusen uppslagsorden har kompletterats med närmare femhundra nya.
Normerande
Författarna har haft ambitionen att göra det här till något mer än en uppslagsbok – den ska också vara normerande, tala om vilka finlandssvenska egenheter som går an och vilka som är mindre tillåtna. Det är förstås en smula subjektivt, men när det gäller de uttryck som boken ger varningsflagg för tycker jag de har valt rätt i de flesta fall.
Här kan man till exempel se att ord som dra i betydelsen leda (en kurs m.m.) och långt i uttryck som ”vara långt överens” får bedömningen att de inte alls ska användas i sådana sammanställningar.
Andra ord har markerats som vardagliga (klotta), vulgära (fittas) eller försetts med anmärkningen att de är föråldrade ”i svenskan” (byka, ämbar). Att författarna genomgående har valt att skriva ”i svenskan” när de menar rikssvenskan (den riksgiltiga sverigesvenskan) stör mig en smula, men jag begriper att det förenklar framställningen.
Egna slutsatser
Flertalet ord har ingen särskild markering, och där sägs i förordet att läsaren får dra sina egna slutsatser. Något förvånande är dock att uttryck som junta för intrigera och lägga sig i blöt för satsa sig själv inte ens betecknas som vardagliga. Här som i många andra fall återges den finska motsvarigheten, vilket är bra, men om jag förstår rätt ska man av de finska hänvisningarna inte alltid dra slutsatsen att det är finskan som är det långivande språket.
I den första upplagan av boken fanns det knappast några inskränkt åländska ord med, och fortfarande lyser såväl karbus (mössa) som trunk (i bil) med sin frånvaro. Däremot har tövla med beskrivningen fumla och klåpa fått komma med, och krackla har kompletterats med sin åländska betydelse krångla och bråka.
Att boken oftast bortser från det åländska märker man av att talko tagits upp utan att formen talka alls noterats. Än mer ser man det här i uttalsanvisningarna, som utgår från att ord som sisu och krapula ska uttalas kortstavigt. På åländska säger man ju ändå sisso och krappola.
Något mer borde kanske författarna också ha tagit reda på om svenska förhållanden. Under uppslagsordet fixvärdemärke (om brevfrimärke som inte anger portot) sägs att motsvarighet saknas i Sverige, trots att sådana märken funnits där sedan 1997. Den rikssvenska benämningen är valörlösa frimärken.
Anmärkningarna till trots är ”Finlandssvensk ordbok” i det stora hela en utmärkt bok för dem som behöver veta mer om finlandssvenskan, och till den kategorin ska man fortfarande räkna ålänningarna. Som referensbok borde den rimligen vara nödvändig i de åländska skolorna, och för alla örikets professionella skribenter är ordboken absolut oumbärlig.
