SÖK
MENY
Folkmusik-ikonen från Vårdö
”Från bondson till folkmusikikon” är det fyndiga namnet på den doktorsavhandling som Niklas Nyqvist från Vasa lägger fram vid Åbo Akademi på fredag. Den handlar om Otto Andersson. (Målningen av Otto Andersson är utförd av konstnären Axel Haartman år 1947.)
Otto Andersson (1879-1969) fick under ett långt liv en ganska unik position i finlandssvensk folkligt musikliv.
Hans inflytande sträckte sig långt utanför musiklivet i snäv mening, till folkdiktning, folkdans, folklig dräkttradition. Andersson grundade och ledde föreningen Brage och han startade senare det folkliga bokförlaget Bro i Åbo.
Han kallades till professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid Åbo Akademi år 1926.
Folkmusikbiblar
Enligt Niklas Nyqvist har Otto Andersson dessutom bibehållit sin status efter sin död. Fortfarande är hans samlingar med uppteckningar av finlandssvensk folkmusik en guldgruva för spelmän runt om i Svenskfinland. Det gäller även de yngre generationerna.
– Utgåvorna kallas ofta folkmusikbiblar, säger Nyqvist.
Hur kom det sig då att Otto Andersson, bondson från Vårdö som inte hade haft möjlighet att gå i läroverk och ta studenten, fick den här positionen?
– Till stor del handlade det om egen kraft. Han konstaterade själv att det inte fanns många möjligheter för en bondson på den tiden, men han ville framåt, säger Nyqvist.
Via folkhögskolan
Inkörsporten till den lärda banan blev det år som Otto Andersson gick på Ålands folkhögskola. Då mognade tanken på vidareutbildning.
– Det fanns två möjligheter för honom. Endera kunde han ha satsat på att bli lärare eller på att bli kantor-organist. Han valde det senare och sökte in till kantor-organistskolan i Åbo.
Där kom han snabbt i kontakt med musiklivet i Åbo. Han spelade violin i Musikaliska sällskapets orkester och han gjorde sin värnplikt i skarpskyttebataljonens musikkår, där han spelade horn.
Martin Wegelius
– Vid den stora musikfesten i Åbo kom han i kontakt med Martin Wegelius och så föddes idén om fortsatta studier vid Helsingfors musikinstitut.
Musikinstitutet, som grundats av Wegelius, skulle senare utvecklas till dagens Sibeliusakademi.
Under musikstudierna kom Otto Andersson i förnyad kontakt med den folkliga musiken och redan 1902 reste han som stipendiat för Svenska litteratursällskapet i Finland ut på uppteckningsfärder.
Där ägnade han mycket tid åt den österbottniska folkmusiken som han såg som mest genuin och ofördärvad, men kom att täcka in också de övriga delarna av Svenskfinland.
Föreningen Brage
Föreningen Brage blev en naturlig plattform för den folkliga kultur som Andersson vurmade för, men han kom från musikinstitutet över till akademiska studier vid Helsingfors universitet. För det krävdes dock att han fick dispens på grund av att han saknade studentexamen.
De akademiska studierna resulterade i en doktorsavhandling 1921. Den handlade om stråkharpan och citeras fortfarande som ett grundläggande verk på området.
Åland problem
Otto Andersson höll hela tiden kontakt med sin barndomsbygd och tillbringade somrarna på Vårdö. Ändå skulle hans förhållande till Åland utsättas för stora påfrestningar.
Han ville värna om ett sammanhållet Svenskfinland och reagerade starkt mot de åländska strävandena att ansluta landskapet till Sverige. Otto Andersson blev där för illa sedd i de kretsar på Åland som drev frågan. Inför den stora finlandssvenska sångfesten i Mariehamn 1922 hade de lokala arrangörerna meddelat att Andersson icke var önskvärd.
Han hade dock en mycket stark ställning inom sång- och musikrörelsen och Niklas Nyqvist menar att sångkörer på Åland nog fortsatte att vända sig till honom trots de politiska kontroverserna. Senare i livet skulle Otto Andersson bli mera allmänt accepterad på Åland och han var till exempel på sin ålders höst en uppburen och central gäst vid sångfesten i Mariehamn år 1966.
Det som intresserat Niklas Nyqvist är frågan om hur mycket en ensam individ kan påverka utvecklingen och när det gäller Otto Andersson har han kommit till att han haft en väldigt stor betydelse för skapandet av den finlandssvenska folkliga musiktraditionen. Intressant är att det är ett inflytande som fortsätter nästan fyrtio år efter Otto Anderssons död.
Före sin tid
– Men dessutom var han också en pionjär, inte bara i finländsk utan också i nordisk folkmusikforskning. Redan i sina arbeten från tidigt 1900-tal betraktar han folkmusikens funktion ur social synvinkel och inte enbart ur snävt musikvetenskaplig. Det är ett modernt grepp och man kan nog säga att han var före sin tid.
Kan man då alltså kalla Otto Andersson för en ikon?
– Han blev en ikon, det tror jag nog att många är beredda att hålla med om, säger Nyqvist som ser fram emot disputationen på fredag.
