SÖK
MENY
Gloria med glädje och fart
Ungefär 70 personer hade tagit sig till Jomala kyrka på palmsöndagen för att lyssna till den eftermiddagskonsert som Oratoriekören bjöd på tillsammans med solister och orkester.
Det var ett trevligt och spännande initiativ att ta upp ett verk av den svenske tonsättaren Ivar Widéen. Han hör ju inte till de mest kända. Det finns någon enstaka sång av honom som ibland uppmärksammas av eftervärlden, annars brukar han få stå åt sidan.
Mot det ljusa
Hans ”Mässa” för kör, orgel och stråkar inordnar vi i genren romantisk. Den genomsyras dock av förhållandevis mörka färger och djupa register. Musiken utgår ofta från en nerifrånkänsla och stiger sedan uppåt. Det hela framstår som ett allvar, ständigt buret av en rörelse framåt, på väg mot det ljusa. Kromatiska gångar vindlar sig mellan de olika rummen i tonbygget.
Det blev nästan en rivstart för Oratoriekören. Här ställdes det krav, här fordrades det koncentration. Vid orgeln satt Guy Karlsson.
Orkesternummer
Orkestern, som var importerad från Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, framförde två solon. Dels J. S. Bachs mycket välkända ”Air” i D-dur, dels ett kort potpurri på Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”.
Stycket av Bach är inte lätt att hantera om man vill ge det full rättvisa. Orkestern och dirigenten höll sig inom de svaga nyansernas ram, men den puls och pregnans som är Bachs kännemärke tenderade att slätas ut för mycket, fast det annars var välspelat. Gunnar Julin ledde musikerna med säker hand.
Vivaldiarrangemanget var för löst hopfogat och gav intrycket av en halvfärdig musikalisk blogg. Jag hade föredragit en enda hel sats ur en av ”Årstiderna” i stället för en snabb, snuttig exposé över alla fyra. Kanske någon ändå tyckte det var kul.
Övertygande
I Bachs ”Kantat nr 199” för solosopran gjorde Frida Jansson en välartikulerad och övertygande insats. Verket, med ett innehåll som kan karakteriseras som ”serioso” i högsta grad, består av växelvis arior och recitativ. Emellanåt kändes orkestern onödigt stor, men för övrigt samspelade solist och musiker mycket bra.
Särskilt vill jag lyfta fram orkesterns oboist, vars stämma kontrasterade mot sopransolistens i en av ariorna. Det var en skön, slimmad, lagom rund ton i instrumentet och mycket känsligt spel. Barock- och Bachkänslan infann sig till fullo. Njutbart.
Krävande
”Alleluia”, komponerat 1940 av amerikanen Randall Thompson, var ett krävande körverk, om än inte så långt. Det inleddes nästan som en viskning för att efter en stund både accelerera och växa i styrka.
Koristerna kämpade med piano- och pianissimonyanserna som inte riktigt fick den ljusa, transparenta lyster man förväntade sig. Teorin om att det är mycket svårare att hålla tillbaka och sjunga svagt än att ösa på för fullt verifierades.
Höjdpunkt
I ärlighetens namn ska det sägas att Kurt Eriksson dirigerade avspänt och kunnigt i alla verken. I avslutningsnumret, Antonio Vivaldis ”Gloria”, fick han kör, solister och orkester att lyfta till veritabel glädje, och konserten nådde i mitt tycke sin höjdpunkt.
”Gloria” är musik med fart, märg, nerv. Livsbejakelsens affekt dominerar. En extra skjuts får musiken i de avsnitt som är komponerade i markant tretakt. Man inser tveklöst att Vivaldi är konsertens och konsertformens mästare, fastän detta är ett vokalverk. De mäktigare satserna avlöses av sprödare, där Vivaldi målar i längre och lugnare penseldrag.
Kören verkade trivas och ha det roligt. Solisten Ulrika Sneitz sjöng sina partier engagerat och med förtröstan. I ”Gloria” ingick även en duett där de bägge damsolisterna framträdde fint tillsammans.
Till sist klingade verket ut i fullt ljus, ett ljus förstärkt av vårsolens strålar utanför som letade sig in i kyrkorummet.
