SÖK
MENY
Kråkklöverns hemlighet del 2
Vart försvann Solveig? Vad gör kajakpaddlaren på åkern och varför luktar det illa på bildäck? Del 2 i Nyans sommarföljetong Kråkklöverns hemlighet publiceras i dag. Katarina Gäddnäs har fortsatt på första delen som skrevs av Kiki Alberius-Forsman.
Nyans sommarföljetong skrivs vartefter den blir läst. Nu har nästa författare, Carina Karlsson, en vecka på sig att klura ut fortsättningen som publiceras på fredag om en vecka.
Missade du den första delen? Den finns på Nyans hemsida www.nyan.ax under kulturfliken.
KARIN ERLANDSSON
karin.erlandsson@nyan.ax
tfn 528 467
Efter att de lagt ut från Långnäs försökte han ännu en gång utan resultat nå Solveig på hennes mobiltelefon. Han svor tyst för sig själv. För bövelen! Han hade ju köpt mobiltelefonen åt henne just för att han skulle kunna nå henne när som helst. Vitsen med mobiltelefoner är att man skall bära dem på sig och vara tillgänglig.
Han ringde Ålands radios växel, som överraskande nog var bemannad fast det var söndag. Jo, Solveig var på jobb och borde vara någonstans i huset, kanske hon bandar eller redigerar. De skulle nog lämna ett meddelande åt henne att hon omedelbart skulle ringa maken, det var lite körigt nu med alla sommarvikarier, och så var det den otroligt starka tromben som ställt till med så stor förödelse där den dragit fram över så gott som hela Åland under morgonen och förmiddagen.
Jovars det hade Hemming Juho Ferdinand Fagerström fått erfara, men nu fick han annat att tänka på för Olle kom uppspringande till bryggan och meddelade att två finska cykelturister mådde dåligt nere på bildäck. Där stinker dessutom värre än sjölik och ingen kunde förstå varifrån stanken kom. Den bleka prästpojken hade tagit sig an turisterna, men frågan var om de ändå borde kalla på hjälp utifrån eller åtminstone höra om det fanns nån läkare eller sjukvårdare ombord. Hemming Fagerström kliade sig i skägget och längtade plötsligt till november och lugn och ro.
Samtidigt satt hans hustru Solveig inlåst i skivarkivet på Ålands radio och grät. Tårarna rann och ett helt paket näsdukar hade redan gått åt. Hon visste egentligen inte varför hon grät. Det var liksom allt och inget på samma gång. Hon var så trött på att alltid slita för andra och ändå aldrig räcka till.
Mamma på Gullåsen blev sämre och vimsigare hela tiden. Hon ville helst att Solveig skulle vara där både dag och natt. Så var det oron över dottern Linda som vid 27-års ålder fortfarande kom hem med tvätten och nu dessutom om några veckor skulle bli mamma. Hon hade under hela graviditeten vägrat berätta vem som var far till barnet, men Solveig hade nog haft sina misstankar och igår kväll hade Linda slutligen anförtrott sig åt henne. Det var makens kollega Stig-Gösta Jansson från Hammarland som hon hade ett förhållande med.
Stickan var en utomordentligt trevlig och stilig karl, men han var 25 år äldre än Linda och dessutom gift. Han hade bedyrat att han älskade henne och var på väg att skilja sig från sin hustru, men hur det än var så hade det liksom ännu inte blivit något av den skilsmässan. Linda hade varit rädd och olycklig. Solveig hade bett Linda flytta hem igen, åtminstone den första tiden efter förlossningen så de skulle kunna hjälpa henne med barnet. Hemming skulle inte bli glad, men nu fick han lov att bjuda till lite och ge avkall på sina excentriska vanor. Hon var så innerligt trött på att serva honom från morgon till kväll.
Solveig snörvlade och snöt sig i den sista tummade näsduken. Nä, nu fick hon skärpa sig. Hon försökte påminna sig om den fantastiskt glödande kråkklövern de hittat igår, om de frivolt utspärrade foderbladen och det erotiskt uppsvällda pistillfästet. Plötsligt bultade någon hårt på dörren till skivarkivet. Hon torkade hastigt tårarna och öppnade dörren. Sommarreportern tittade generat på den rödgråtna politiska reportern som klev ut ur skrubben.
– Jag tror det var nån som sökte dej, Tessan lade en lapp på ditt bord.
Innan dagen var slut skulle Solveig ännu påminnas om både kråkklöver och erotik, men nu skall vi inte gå händelserna i förväg. Istället följer vi efter måsen som lättar från Ålands radios tak på Ålandsvägen och flyger norrut mot Godbyhållet, vidare över Färjsundsbron. Det är någonstans i dessa trakter – måsar är inte så knussliga med kommungränser – som den sätter sig på en elstolpe och begrundar människosläktets överlägsenhet medan han iakttar en man i kajak på en åker.
”Visst finns det mål och mening på vår färd/men det är resan som är mödan värd” den pensionerade professorn i nordisk litteratur Heinrich von Göttingen citerade fritt ur minnet en av sina svenska favoritpoeter Karin Boye. Han hade fridfullt paddlat genom slottssundet, när han av en stark osynlig hand lyfts från vattnet med kajak och allt, kastats runt av kosmiska krafter en god stund innan han slutligen landat på rätt köl på något som på svenska torde benämnas åker.
Han var en besinningens man, trots en viss neurotisk läggning och knöt omedelbart upp kajaksäcken för att kontrollera hur det gått med packningen. Jodå alla böckerna var torra och fina och han hittade tämligen snabbt sin stålkam, med vilken han kammade mustaschen, hans stolthet och adelsmärke. Han ville i denna prekära situation absolut inte komma i obalans och på så sätt äventyra sitt viktiga uppdrag.
Han hade fått ett blygsamt stipendium från Ålands kulturdelegation för att äntligen få skriva färdigt sitt livsverk: ett heltäckande lexikon över den åländska litteraturhistorien. Nu ägnade han sig åt fältstudier och hade flera viktiga möten inbokade under sin tvåveckors paddling på Åland. Hans noga planerade resrutt och tidtabell hade av en ödets sällsamma nyck spolierats och situationen var aningen bekymmersam emedan han under luftfärden tappat både orienteringen och sin GPS.
Han monterade snabbt upp sin radioutrustning och började fumlande ratta in rätt kanal. Genom bruset hörde han plötsligt ett nödanrop från en båt. Han uppfattade bara brottstycken och förstod absolut ingenting: Ms Grisslan%u2026allvarliga sjukdomsfall%u2026midsommarstång mitt i farleden%u2026
