SÖK
MENY
Kråkklöverns hemlighet del 4
Den gamla pistolen var en behändig liten sak av märket C. G. Haenel Suhl.
Det var med den bibliotekarien Lisbeth Jansson från Hammarland sköts.
De återkommande tankarna på allt blod var det värsta. Rött, trögt och kladdigt och i enorma mängder. Bilden av Lisbeths leende ansikte i skottögonblicket, de stora blå ögonen och det långa ljusa håret flimrade förbi.
Lisbeth kunde ju inte ana vad som skulle ske. Eller kunde hon?
Förstod hon att hon gått för långt?
Att hon måste dö?
Tankarna virvlade i huvudet. En gröt av lättnad, rättvisa, skuld, ånger och ångest.
Men synintrycken av blod trängde undan allt. De kom som i skov. Bilderna satt som etsade i pannloben; den första lilla rännilen från hålet i pannan där kulan gått in och sen klafsandet i den mörkröda sörjan när kroppen styckades.
Sedan, efteråt; den snabba blicken i spegeln.
Bilden av en mördare.
Fanns där nu ett kainsmärke?
De hade varit älskande i knappt tre år. Tre år av nästan ständig erotisk berusning. Tre år av kättja.
Det var Lisbeth som tog initiativet.
Decemberkväll på Arken. Krogen full av julfestande, glöggdoft och förväntningar.
Senare på kvällen, när spriten gjort sitt och de många julfestande sällskapen börjat upplösas hade de hamnat vid samma bord och börjat prata.
De kände varandra till utseendet, hejade på gatan efter att ha träffats på litteraturdagarna, men hade aldrig talat med varandra. Och nu satt de där i skrålet och tobaksröken och pratade som gamla väninnor. Om sina äktenskap, sina jobb och om livet i allmänhet.
Och om skägg.
De var rörande ense om att män inte skulle ha skägg.
– Och ändå har både Hemming och Stig-Gösta skägg. Hur hamnade vi där, med karlar som ser ut som julgubbar, undrade Lisbeth.
– Talibaner. Jag tycker att de ser ut som talibaner. Jag vet inte hur det gick till. Jag har försökt men Hemming vägrar ta bort det trots att han ibland bär med sig hela frukosten i ansiktet. Skägg är inte bara fula, skägg är oerotiska, de kittlar inte som en del säger, de kliar och skaver, slog Solveig fast.
Lisbeth log.
Och hon skimrade som av ett sällsamt ljus när hon tog upp den pyttelilla flaskan ur handväskan.
– Kråkan, fnittrade hon när hon snabbt skvättade över lite av innehållet i deras drinkar.
– Kråkan, kråkan, kärlekens vän, nynnade hon när de skålade.
Den märkliga drycken, berättade Lisbeth senare, var ett avkok på kråkklöver.
Det krångliga receptet hade hon snott av en tysk professor som en sommar suttit och studerat alandica i stadsbiblioteket där hon var bibliotekarie.
Han i sin tur hade hittat receptet bland författarinnan Karin Boyes efterlämnade papper som metervis ännu låg ganska osorterade i Kungliga Biblioteket i Stockholm. Orsaken till att Heinrich – så hette den pensionerade tyske litteraturprofessorn – inte hade avslöjat Boyes afrodisiakum, var strikt personlig. Kråkklövern hade förvandlat den torre tysken till massförförare. Han hade lagt ned 100-tals bibliotekarier, författarinnor och litteraturstuderande där han drog fram i den nordiska litteraturforskningens tjänst.
Bland de fem nedlagda på Mariehamns stadsbibliotek fanns Lisbeth. Hon hade vällustigt vridit sig i tyskens armar, kåt som en spindel av den lilla skvätten kråkklöverdekokt som han lockat i henne. De hade sedan knullat i hans hotellrum och i ett hörn av boklagret under biblioteket. Och i bilen förstås. Till och med i Eckeröbussen när hon följde honom till färjan.
Det var då, i bussen, som Lisbeth stal flaskan och det lilla häftet med receptet ur professorns ryggsäck. Han märkte ingenting men ringde senare samma dag ursinnig från Stockholm och hotade henne till livet om hon avslöjade Boyes hemlighet.
– Oppteckten er min, bare min. Do stjel min lebensverk som ger helt nytt ljus over Karin Boyes diktning. Jag fördödar dig om du versoker stjela det hier, skrek Heinrich.
Hon var själv inte särskilt imponerad av Boye och hade inga ambitioner att göra några stora litteraturhistoriska avslöjanden. Fast det sade hon inte åt den rasande Heinrich.
Lisbeth var nöjd med kopian av receptet.
Decemberkvällen på Arken slutade i Lisbeths säng i övernattningslägenheten i apotekshuset. Mun mot mun, mjukt och skäggfritt, kön mot kön, bröst mot bröst. Krävande och snabbt, lent och långsamt, vidöppet, skamlöst och fullständigt underbart.
Solveig hade aldrig tidigare känt en sådan åtrå. ”Kråkan” hade slagit till på ett par minuter. Som en inre rodnad, en inre värme sökte den sig ned i skötet, ut till bröstvårtorna, till läpparna. Allting svällde, pulsen ökade och Solveig trodde först att hon fått influensa. Sen insåg hon att hon var kåt.
Hand i hand hade de småsprungit till Torggatan och lägenheten.
Sen dess hade Solveig Fagerström och Lisbeth Jansson varit ihop.
I smyg.
Och så hade Lisbeth plötsligt förstört allt.
Lisbeth, hon som var lyckan och kärleken, hade ställt sig i vägen för just lyckan och kärleken.
Solveigs planer för framtiden hade abrupt smulats sönder.
Jävla apa.
Det hade börjat för ett halvår sen när Lisbeths man Stig-Gösta sa att han ville skiljas.
Han vaknade av att en kråka pickade honom i ansiktet. Det tog ont och långsamt fick han upp handen mot kinden samtidigt som kråkan kraxande lyfte.
Först begrep Stig-Gösta ingenting. Så småningom förstod han att han låg under en gran. Han tittade på handen som var blodig. Färskt rött blod men också intorkat mörkare blod.
Det droppade blod från ansiktet.
Hela det yviga skägget var indränkt av blod. Han tittade på sin andra hand.
Den var ännu blodigare. Skjortärmen var svart av intorkat blod ända upp till armbågen. Runt hela honom surrade ett ilsket moln av flugor. Stora, feta, glänsande.
Det var mycket varmt och han var törstig.
Han satte sig upp. Bredvid honom låg en urdrucken hela Grants whisky.
Då mindes han.
Sveket.
Det okontrollerade raseriet.
Han kröp ihop med armarna om sina knän. Han darrade.
Herregud, vad hade han gjort?
Det var som vanligt på Gullåsen. Beklämmande. Solveig som var helt utpumpad efter promenaden gick raka vägen till sin mammas rum.
Anna Mattsson hade varit en ståtlig kvinna. Idag var hon mest skinn och ben där hon låg till synes sovande på den smala sängen. Hennes rumskamrat som låg på andra sidan ett plastskynke stönade som vanligt. Det högljudda, entoniga stönandet fyllde rummet med angst.
– Det känns och luktar dödsångest, tänkte Solveig när hon steg in i rummet.
Anna Mattsson slår upp sina ögon och spänner dem i Solveig.
– Nåå, hur gick det, undrade hon uppfordrande.
– Fick du det gjort? Är allt besorgat?.
Hemming Fagerström har lagt sig i sjukhytten, den lilla kamurkan bakom bryggan. Trycket över bröstet har ökat, kallsvetten rinner i strömmar och han andas stötigt. Den bleka prästvikarien som heter Ragnar Gädda och är hemma från Närpes, har lagt bibeln i Hemmings svettiga hand. Som tröst.
Med klar röst läser prästvikarie Gädda nu den söndagspredikan han inte hann till.
Temat är förlåtelsen.
Hemming lyssnar inte. Han tror att han fått en lindrig hjärtinfarkt, de brukar vara lindriga första gången.
Han är besviken, han hade hoppats på att få dö. Här och nu.
Han vill bort, bort från hela soppan.
Bort från ansvaret.
Bort från tankarna.
Bort från gärningarna.
Några meter ner, på bildäck, droppar en mörk vätska ur en bil. Dropparna som kommer från bagageutrymmet har redan bildat en liten pöl.
Snart är pölen så stor att den upptäcks.
Heinrich von Göttlingen var rasande. Men också rädd.
Allt hade gått snett.
Den dumma gåsen Lisbeth hade trott att hon skulle kunna stjäla hans livsverk, hans största litterära forskningsbragd, upptäckten som skulle ge honom kultstatus inom nordisk litteratur och dessutom göra honom ekonomiskt oberoende. Litterärt handlade det om en ny, omvälvande tolkning av Karin Boyes kanske främsta verk, Kallocain. Fyndet av kråkklöverreceptet och dekoktens inverkan på kvinnor gav hisnande perspektiv. Romanens sanningsdrog kallocain som fick alla att yppa sina innersta tankar och känslor hade naturligtvis sin förebild i kråkklöversubstansen. Och Karin Boyes snabba och överraskande förförelse av tyskan Margot Hanel – hon som sedan blev hennes livskamrat – indikerar att kråkklöverreceptet existerade redan då, i början av 1930-talet.
Spåren hade lett till Tyskland där Karin Boye bodde 1932-1933. Heinrich von Göttingen hade använt de tre senaste åren till att spåra kråkklöverdekoktens ursprung. Utan annat resultat än att han legat med tusentals kvinnor.
Litterärt vetenskapligt en besvikelse, erotiskt en fullträff.
En viktig konklusion var dock att det boyeska receptet troligen var unikt.
Den andra sidan, den ekonomiska, hade mycket långsamt gått upp för Heinrich von Göttingen. Ett naturmedel som ofelbart hetsade upp kvinnor till bristningsgränsen på ett par minuter skulle kunna säljas över hela världen.
Produkten kunde bli en blockbuster, en ekonomisk jättesuccé.
Kruxet var att Lisbeth också hade receptet. På nästan tre år hade han inte hört av henne men så ringde hon upp honom i våras.
Hon hade tänkt, sa hon, och kommit fram till att hon ville dela såväl litterär ära som framtida ekonomisk utdelning av kråkklöverdekokten. Hon hade dragit samma slutsatser som han själv; kråkklöverdrogen var den unika förebilden till romanens kallocain. Och, den hade en marknadspotential.
Han hade bett om betänketid och sedan sagt ja; de skulle dela ära och pengar.
Men först måste de träffas.
Som på beställning kom sedan meddelandet om stipendiet från Ålands kulturdelegation.
Heinrich von Göttingen reste till Åland.
Han reste för att tala förnuft med Lisbeth Jansson. Någon litteraturhistorisk ära hade han inte tänkt dela med sig. Aldrig, upptäckten var ju hans. Däremot tänkte han försöka köpa hennes tystnad med framtida inkomster från dekokten.
Men Lisbeth var stenhård.
Och det var då allt hade gått överstyr.
I rum nummer 5 på BB-avdelningen i Ålands Centralsjukhus har Linda Fagerström just ammat sin son. Han snusar redan i plastlådan.
Linda står på skakiga ben vid lavoaren i badrummet och skrubbar sina händer med nagelborsten. Hårt och noggrant.
Från undersidan av naglarna lossnar flagor av levrat blod.
Hon tänker på Lisbeth.
Och på lustan.
Och på Karin Boye.
Hon börjar gråta. Tyst och sakta för att inte väcka den lille.
