SÖK
MENY
Landsbygdens förflutna – framtidens musiker
Wegelius kammarstråkar, dir. Anna-Maria Helsing (bilden). Konsert i S:t Görans kyrka söndag kväll.
”Dagen svalnar mot kvällen”, skrev Edit Södergran i sin kända dikt, men sommarvärmen den här kvällen bara mjuknade en smula men höll i sig. Inne i kyrkan fortsatte sommarvädret för det 60-tal personer som valt att ta sig hem från stugorna eller återhämta sig från Självstyrelsefirandets stadsyra.
Orkestern tågar in. Det kändes lite allvarsamt med allt det svarta i sommarljuset och blomsterprakten. Endast solisterna hade vågat sig på någon annan färg. Måste man vara svartklädd för att vara seriös? Eller se allvarlig ut?
Vårbäckar
De här tankarna blåses bort av flöjt och harpa som leker och porlar i vårbäckarna i W.A. Mozarts konsert för flöjt, harpa och orkester. Det är lekfullt sommarväder, små oväderspustar, gott humör och en liten fågel som hoppar mellan harpa och flöjt i den avslutande kadensen i första satsen. Det är fascinerande att se på harpistens arbete, och jag inser att mitt fokus är så totalt på solisterna att jag nästan glömmer stråkarna. Wegelius kammarstråkar spelar helt enkelt så bra i sin ackompanjerande roll att de nästan inte märks.
I den andra satsen bäddar stråkarnas mjuka klang för flöjtens långa linjer. Flöjt och harpa för en dialog, och för mig känns naturen igen väldigt närvarande.
I den avslutande tredje satsen fick vi höra flöjttoner – små flageoletter, dämpade knäppningar, arpeggion som vi uppfattar som typiskt harpa, löpningar, melodier – ja, hela skalan av uttrycksmedel.
Suggestivt
Efter en smärre ommöblering är det dags för Pehr Henrik Nordgrens folkmusikinspirerade verk i fem satser ”Bilder ur landsbygdens förflutna”, från år 2006. Cellonas och kontrabasarnas dova, utdragna toner skapar stämningen i det inledande gråtkvädet. Suggestiva glissandon och melodier på varandra som inte ”passar ihop” förstärker känslan av sorg, förlust och förvirring.
Folklig klang skapas av en första violin och en cello som spelar en melodi i oktaver, altviolinen tar över och sen rasar samma tema iväg i en hisklig fart. Öppna intervall och ständiga tempoväxlingar präglar satsen med namnet Boskapen och herdarna vid floden. Kanske det är herdarna som rör sig sävligt och getterna som skuttar?
I tredje satsen ”Slädsången” får stråkarna breda på med stor klang. – Växelverkan med låga stämmor och ljusa är ett enkelt men effektivt stilmedel. ”Ynglingens avsked inför Amerikaresan” byggde upp kontrast mellan bas, cello, alt i mustigt djup och violinernas ljusare, sprödare klang. Soloviolin till baspizzicato och harpa, där andra violinen kom in och skapade spännande intervall, utgjorde en mellandel där sen den inledande dialogen mörkt-ljust igen återkom. Så är det väl: avsked är sällan lätta – något och någon skall lämnas, men avskedet bär också inom sig det som skall komma – i det här fallet en ny tillvaro.
Den avslutande satsen Spelmannen inleddes suggestivt med rena ljudeffekterna. Återigen använde sig sedan Nordgren av två melodier på varandra. Nu fick de unga musikerna ta fram virtuosen i sig. Och det verkade många njuta av – i alla fall lockade det fram några småleenden.
Nådde fram
Nordgren utnyttjade alla effekter stråkarna kan bjuda på inklusive häftiga ”bartok-pizzicatona” där strängarna smäller. Det blev en riktig disco-effekt när cellistens silverörhängen glimmade i svängen! – Nordgren nådde definitivt fram till publiken, och verket tog fram lekfullheten i orkestern trots att den fick jobba på. Det märktes också att dirigenten Anna-Maria Hellsing kände sig hemma i den här energin.
Ett roligt verk där folkmusiken fick en ny ram av respektfull satir.
Mäktig flod
I avslutande ”Serenade för stråkar” av Antonin Dvorak fick sedan Wegeliusstråkarna visa upp sin fulla klang. Om Mozarts musik sprudlade och porlade som en vårbäck flöt Dvoraks musik fram i en bred och mäktig flod. Andra satsens bitterljuva melodi gav ett sug av längtan, som man inte hann sjunka ner i innan den avlöstes av dureskapader. Tredje satsen byggde en båge. Fjärde satsen breda larghetto fick mig att sakna en mera märgfull klang i violinen, men att de inte fick glänsa kan väl bero på Dvoraks sätt att skriva. För cellona klingade underbart – så kanske det var Dvoraks instrument! Finalen fick taglet att flyga och cellon och violiner närmast duellerade. Tempoväxlingarna i den här satsen verkade knepiga, och det var enda gången under hela kvällen jag insåg att vi lyssnar till en orkester med unga musiker, som är ännu inte är professionella yrkesutövare, för här haltade det lite. Dvorak kändes ända som välvald repertoar: det gav rum för den breda romantiska klangen.
Publiken var samfällt förtjust och applåderade in dirigenten för ett extranummer, ”Allt under himmelens” fäste. Här lyste nu violinerna. Det kändes skönt avtonande med denna lugna avslutning. Och den där magiska tystnaden som ingen vill bryta, den var där.
Skivinspelningar må vara hur perfekta som helst men upplevelsen av dirigent, musikerna, en levande akustik, nerven och närvaron – och örhängenas dans – kan ingen cd i världen skapa. – Känslan av att världen definitivt öppnar sig för de kvinnliga musikerna var för mig påtaglig:
Sjutton unga kvinnor och 5 män i orkestern, en strålande kvinnlig dirigent och två likaledes fantastiska kvinnliga solister. När jag studerade var orkesterklassen männens territorium. Jag är glad att det idag är Musikern som räknas – oberoende av kön.
