SÖK
MENY
Medicinmannens recept: julberättelse från Jerker Örjans
Den här historien är inte färsk, den är från en tid när läkarna kastade upp armarna i vanmakt när barnlöshet kom på tal. Den utspelar sig på det zambiska Kopparbältet som tillsammans med motsvarande gruvstäder i närbelägna Kongo Kinshasa är ett av Afrikas mest urbaniserade områden.
Läkarna var många och medicinmännen få. Här arbetade jag sju skickelsedigra år. Av skickelserna var den här en av de minsta, men dock, som jag tycker, fortfarande värd att berätta.
En god vän till mig hade en väninna som längtade efter ett barn. Hon hade varit hos en läkare som bett henne vänta, men nu var hon riktigt orolig och planerade ett besök hos en lokal medicinman. Jag erbjöd mig att eskortera henne. På Kopparbältet levde man ungefär som i vilken urban miljö som helst, men här yppade sig en möjlighet att bedriva litet amatörantropologi. Min roll var det uppmärksamt lyssnande passiva vittnets.
Det fanns ingenting av exotisk seans i dunkel, tropisk värme över konsultationen. I mottagningsrummet, i ett vanligt bostadshus i stadsdelen Chimwemwe i gruvstaden Kitwe, var det kallt – på Kopparbältet, på 1 500 meters höjd, är det alltid svalt på kvällarna. Vitt ljus strömmade från en glödlampa i taket. I rummet fanns ett bord, en soffa, några stolar och medicinmannen själv, en vänlig, prydlig medelålders man i vit skjorta, svarta byxor och dito skor. Vi hade tolk med oss, samtalet fördes på chibemba.
Medicinmannen förhörde sig ingående om klientens person och familjeförhållanden och berättade därefter nästan lika ingående om sig själv, sitt arbete (några undersökningar skulle inte ingå) och om kostnaderna det skulle innebära för klienten.
Efter detta första möte, som var kostnadsfritt, skulle han tänka över klientens fall. Det blev något oklart för mig vad detta tänkande innebar, men vid nästa konsultation, efter en vecka, skulle han berätta huruvida klienten var en person som han kunde hjälpa eller inte. Om han inte skulle åta sig fallet skulle inte heller detta andra möte kosta något. Om han däremot åtog sig fallet skulle han ge vissa mediciner och vid behov träffa klienten vid nya möten. Kostnaderna för klienten skulle inte bli små, men han gav en ”försäkring”: Om klienten inte blev gravid inom 15 månader så skulle pengarna betalas tillbaka.
Jag deltog endast i detta första möte och gjorde inga försök att ta reda på vilka mediciner som skulle ordineras. Det såg jag som onödigt, sin metod hade medicinmannen avslöjat redan under det första mötet: det gällde framför allt att vinna sin patients förtroende.
Historien slutade lyckligt. Klienten blev gravid och födde så småningom ett gossebarn.
Jerker Örjans
