SÖK
MENY
Loreen: Rädslan får inte ta över
Loreen är i ropet just nu. Inte bara för sin musik efter vinsten i Eurovision Song Contest utan också för sin kamp för mänskliga rättigheter. För Nya Åland berättar hon om det, nya skivan och vad hon tycker om den åländska publiken.
Klockan är närmare elva på kvällen. Loreen slutade spela för en dryg halvtimme sedan och det var sagt att hon efter det skulle skriva autografer i en kvart. Men nu står hon fortfarande kvar framför scenen och skriver så pennan glöder. Hon verkar mån om att så många som möjligt av alla de som samlats där ska få en autograf.
– Jag tycker det är viktigt att skriva autografer och möta min publik. Det är det jag menar med att vara jordad. Jag skulle inte kunna vara artist om inte folk kom till mina spelningar. Så jag vill visa min kärlek till dem, säger hon en stund senare under intervjun med Nya Åland.
Känna musiken
Vi sitter i trappan på backstageområdet, den som artisterna använder när de ska upp till scenen. Loreen är klädd i svarta yviga kläder och händerna som är prydda av ringar och armband rör sig hela tiden när hon pratar. Hon är nöjd med Rockoffspelningen.
– Det var en bra publik. Det är skönt att träffa människor som vågar känna och leva sig in i musiken. De går in i samma energi som en själv och vågar ta sig in i musiken. Det här var en sådan publik.
I september kommer Loreens album förmodligen ut. Hon berättar att det blir en blandning av olika sounds.
– Det är en väldigt passionerad platta. Vissa låtar är väldigt upptempo, andra är avskalade och organiska. Man kan säga så här: storskalighet möter minimalism.
Inte huvudet i sanden
I samband med att Loreen tävlade i–och vann–den europeiska finalen i ESC i Azerbajdzjans huvudstad Baku har hennes engagemang för mänskliga rättigheter uppmärksammats stort i media. Nyligen spelade hon i Vitryssland och passade där på att även träffa hustrun till en av landets mest kända människorättskämpar som nu sitter fängslad.
Var kommer ditt engagemang för mänskliga rättigheter ifrån?
– Jag tror att det har med barndom och livserfarenheter att göra. Jag har sett väldigt mycket i mitt liv. I Marocko är det stor fattigdom, speciellt på landsbygden, man kanske inte får säga vad man vill och kvinnor och män har inte samma rättigheter. Det har skapat en önskan att förändra hos mig. Så jag tog chansen när jag fick den. Vi har det också så otroligt bra i Sverige och borde visa solidaritet.
Hon säger att hon tror att engagemanget ”bara finns där”.
– Och har man energin och orken så ska man göra det. Ser man orättvisor framför sig kan man inte bara sticka huvudet i sanden.
Samtidigt finns det en rädsla hos henne när hon gör uttalanden och träffar personer som har förtryckts av sitt lands regim.
– Men rädslan får inte ta över. Det gäller att se rakt igenom den, att övervinna den.
Läs hela intervjun i papperstidningen!
