SÖK
MENY
Modekritik av mjukaste sort
Ny biofilm.
Bio Savoy lördag–onsdag 18.30. ”Djävulen Bär Prada”. Drama/komedi efter en roman av Lauren Weisberger. I huvudrollerna Anne Hathaway och Meryl Streep. Regi: David Frankel. Längd: 111 min. Barntillåten.
TRE STJÄRNOR
Något litet vassare hade man väntat sig av den här komedin – att kalla den satir vore att lova för mycket – om livet på en stor modetidning.
Det är snarare som ett par avsnitt av Sex And The City och Vänner, med märkesfixerade karriärkvinnor med dåligt självförtroende, takeaway-latte, några harmlösa skämt och förhållanden som kraschar och repareras.
I synnerhet Anne Hathaway tycks tro att hon spelar in direkt för tv-rutan, med ett evigt himlande med ögonen och grimaser där det är meningen att publiken skall skratta.
Det blir snabbt påfrestande, även om det är tänkt att man skall hålla på henne. Hon föreställer ju en begåvad ung journalist som försöker komma någonstans i storstan.
Ändå har hon ingen aning om vem som är chefredaktör på tidningen där hon söker jobb.
Manuset följer mallen
Sedan följer den obligatoriska gör om mig-scenen, grälet med den hygglige pojkvännen och insikten att det inte är värt att offra sin själ för jobbet.
När berättelsen efter en lovande inledning drunknar i klichéer och Hathaways ögonövningar kan man åtminstone njuta av ett par skådespelarinsatser. Meryl Streep är utmärkt som hänsynslös chef (med känslor innerst inne) och Stanley Tucci utstrålar värme och äkta elegans.
Världen som huvudpersonen får tillträde till är lika grym som glittrig, och det signaleras tydligt i de inledande scenerna att hon är för god för att stöpas om definitivt.
Men glamouren och ytligheten säljer filmen.
Det påminner om slaskiga TV4-dokumentärer typ ”Hjälp, jag kan inte sluta vika ut mig”, där filmmakarna levererar en liten moralkaka och sedan vältrar sig i skiten.
